Sveriges ekonomiska politik

Ekonomisk politik kan sägas omfatta den övergripande samhällsekonomiska situationen i ett land. Den sk.makroekonomin (tillskillnad från mikroekonomi som oftast berör enskilda delar av ekonomin, t.ex analys av producenters och konsumenters samverkan på marknader och antaganden om hur ekonomin bör eller kommer att fungera). Den ekonomiska politiken är de åtgärder som regeringen och riksdagen genomför för att påverka förhållanden i ekonomin. Den ekonomiska politikens syfte brukar vara att bidra till en effektiv användning av ekonomins resurser, en jämn och stabil konjunkturutveckling och en rimlig fördelning av inkomster och förmögenhet mellan individer och generationer. För att kunna uppnå dessa mål är en grundförutsättning att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara.

 

Ekonomisk politik syftar till att påverka och förändra faktorer som inflation, arbetslöshet, ekonomisk tillväxt, sparande, investeringar, budgetunderskott och realräntor.

Den ekonomiska politiken innehåller svårigheter eftersom det ofta finns målkonflikter inom densamma. T.ex mellan inflationsmålet och finanspolitikens mål om fördelningspolitik och sysselsättning. Det finns även en konflikt mellan inflationsmålet och handelsbalansen (export kontra import av varor och tjänster till landet).

 

Ekonomisk politik kan delas in i stabiliseringspolitik, fördelningspolitik och strukturpolitik.

Stabiliseringspolitikens mål är att utjämna konjunktursvängningar, begränsa arbetslösheten vid konjunkturnedgångar samt uppnå en låg och stabil inflation.

Fördelningspolitiken syftar till att påverka bland annat inkomstfördelningen och förmögenhetsfördelningen i utjämnande syfte. Strukturpolitikens mål är att öka effektiviteten i användningen av olika produktionsfaktorer, arbetskraft, realkapital (maskiner och byggnader) och naturtillgångar, bland annat genom att främja en hög sysselsättning och god produktivitetsutveckling. Ekonomisk politik kan också delas in efter medel: hur man ska bedriva stabiliseringspolitik, fördelningspolitik och strukturpolitik. De termer man då talar om är finanspolitik, penningpolitik eller direkta ingrepp från staten, till exempel genom lagstiftning och regeländringar.

 

Viktiga bidrag till den ekonomiska politikens teori

 

John Maynard Keynes ekonomiska system utgår från investeringens och sparandets betydelse för sysselsättningen och han hävdar behovet av en aktiv sysselsättningspolitik från statens sida. Teorin betonar den aggregerade efterfrågans betydelse för den fulla sysselsättningen, och förordar statlig styrning av efterfrågan genom offentliga utgifter som konjunkturpolitikens främsta medel. Han argumenterade bland annat för att ett lands ekonomi kan fastna i en situation av arbetslöshet och att staten kan häva detta tillstånd genom en stimulerande finanspolitik. En storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster. Staten behövde då aktivt gå in och köpa varor och tjänster. Staten hade ansvaret för att hålla uppe sysselsättningen och detta kan endast uppnås genom att staten själv köpte varor och tjänster för att på så sätt stimulera efterfrågan. Orsakerna till den låga efterfrågan var, enligt Keynes, att det fanns för lite pengar ute på marknaden. Detta kunde staten komma tillrätta med genom öka sin upplåning. Detta kunde bara ske om staten underbalanserade budgeten. Att staten gick in på den privata investeringsmarknaden skulle bara vara en engångsföreteelse menade Keynes. Stabiliseringsinstrumentet i en keynesiansk modell är i första hand finanspolitik. Denna är dock mer effektiv i en ekonomi där fasta växelkurser tillämpas menar kritiker, som hänvisar till en ekonomisk modell där det visas att finanspolitik till och med är helt ineffektiv vid rörlig växelkurs.

Monetarismen är en riktning inom modern makroteori, som vuxit fram ur den av Milton Friedman ledda Chicagoskolan. Enligt monetarismen är variationer i penningmängden den faktor som förklarar konjunktur och inflation. En penningmängdsökning kan resultera i tilltagande ekonomisk aktivitet, men växer produktionen relativt mindre än penningmängden uppstår inflation. Friedman ansåg att en av statens uppgifter var att se till att utbudet av betalningsmedel i ekonomin är stabilt. Monetarismen säger att det i ekonomin alltid finns en viss strukturell arbetslöshet på grund av att människor byter jobb med mera. På lång sikt kan staten inte påverka arbetslösheten menar monetarismen. Keynesianismen säger bland annat att det finns ett behov av stabiliseringspolitik medan monetarister ej anser detta. Marknadens funktionssätt skall råda utan regleringar från statens sida. Friedman var en förespråkare av avregleringar och marknadsekonomi. Han argumenterade mot alla former av statlig styrning, Han var emot tanken på att förena marknadsekonomi och statlig styrning.

Finanspolitik

Finanspolitik (budgetpolitik) avser avvägningen mellan statsbudgetens totala inkomster och utgifter samt inkomsternas fördelning på olika inkomstslag (skatter, avgifter, upplåning m m) och utgifternas fördelning på de olika samhällssektorerna. Finanspolitikens syfte är att påverka den allmänna ekonomiska utvecklingen och främja samhällsekonomisk balans. Regeringen har en allmänt stabiliserande roll genom att se till att de offentliga finanserna är stabila på lång sikt. Regeringens redskap för att skapa en stabil ekonomi är finanspolitiken, det vill säga användandet av skatter och offentliga utgifter. Hur stora skatterna och utgifterna ska vara föreslår regeringen i statsbudgeten.

Finanspolitiken påverkar samhällets samlade efterfråga via den offentliga sektorns utgifter och inkomster. Genom att justera skatter och avgifter eller offentliga transferingar (statsfinansiella åtgärder och dylikt överflyttas från vissa sociala grupper till andra sociala grupper, t.ex i form av bidrag och pensioner) och investeringar, påverkas den totala efterfrågan på varor och tjänster och därmed exempelvis sysselsättningen och priser.

Penningpolitik

Penningpolitiken handlar om att styra landets penningmängd (hur mycket pengar som skall finnas i ekonomin) och räntenivåer för att tillse att ekonomin växer i en stabil och stadig takt, samt för att hålla inflationen (ökningarna av den allmänna prisnivån) inom ett kontrollerbart intervall. Detta innebär att landet får ett stabilt penningvärde och att svenska kronkursen ej försvagas (deprecieras) eller förstärks (apprecieras) för mycket. Det finns problem i att mäta penningmängdens inverkan på prisnivån, vilket härrör från de förändrade betalningssystemen samt betalningsvanorna i samhället idag. T.ex betal- och kreditkort som ökat i omfattning, vilket gör det svårt att sluta sig till att en ökad penningmängd ger en viss förutbestämd ökning i den allmänna prisnivån på lång sikt.

Stabiliseringspolitik

Den makroekonomiska stabiliseringspolitiken består av två delar: för det första den penningpolitik och finanspolitik som styrs av riksbanken respektive regeringen. Riksbanken skall med hjälp av penningpolitiken, och regeringen via finanspolitiken, skapa långsiktigt stabila förhållanden för hushåll och företag så att landet på längre sikt får god tillväxt (ökning av bruttonationalprodukten per capita) och hög sysselsättning. För det andra kan finans- och penningpolitiken påverka den ekonomiska konjunkturen så att upp- och nedgångar i näringslivets produktion och i sysselsättningen dämpas.

Stabiliseringspolitiken skall utjämna stora och långa konjunktursvängningar i ekonomin och undvika en lägre tillväxt på längre sikt. Stora konjunktursvängningar har en negativ effekt på investeringar, produktivitet och sysselsättning. Stora investeringar tenderar att minska när osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen ökar. En kraftig lågkonjunktur slår dessutom ut produktivt kapital (maskiner och byggnader) när företag går i konkurs. Perioder med hög arbetslöshet riskerar också att leda till försämrad kompetens och därmed försämrad produktivitet bland de som blir arbetslösa. Detta kan på sikt leda till en varaktig eller till och med permanent högre arbetslöshet.

Regeringen har förutom sina åtaganden att bedriva stabiliseringspolitik även pålagt sig restriktioner i form av två budgetpolitiska mål. Det ena innebär att statens utgifter ska hållas under ett visst tak som riksdagen bestämmer i förväg. Det andra målet handlar om att hela den offentliga sektorn (staten, kommunerna och pensionssystemet) ska gå med överskott. Överskottet i det finansiella sparandet för hela offentliga sektorn ska i genomsnitt över konjunkturcykeln uppgå till 1 procent av BNP (dvs. bruttonationalprodukten som är landets samlade produktion av varor och tjänster under ett år, ökar i värde och då får varje individ mer inkomst). När konjunkturen inte avviker alltför mycket från det normala inriktas finanspolitiken mot att hålla de långsiktiga målen. Vid större avvikelser i konjunkturen kan emellertid finanspolitiken stötta penningpolitiken. Regeringen och riksbanken skall hjälpas åt att skapa trovärdighet för en långsiktig stabilitet rörande de ekonomiska förhållandena. En förbättring har skett för dessa alltsedan mitten av 1990-talet när det nuvarande stabiliseringspolitiska ramverket initierades. Inflationen och räntorna har gått ner och sysselsättning och konsumtion har stärkts under den senaste tioårsperioden i Sverige.

 

Riksbanken är Sveriges centralbank och en myndighet under riksdagen. Riksdagen har givit Riksbanken har i uppgift att ansvara för penningpolitiken. Riksbanken fattar därmed självständigt besluten om penningpolitiken. Riksbanken strävar efter att inflationen inte ska avvika från det fastlagda målet (se nedan). Det viktigaste styrmedlet en centralbank har för att stabilisera priserna är reporäntan. Det är den ränta som bankerna lånar eller placerar pengar till hos centralbanken. Om styrräntan är hög kommer bankerna hellre att sätta in pengar hos centralbanken än att låna ut dem till kunderna. Då minskar penningmängden i landet. Om styrräntan är låg kommer bankerna att låna mer pengar som de sedan kan låna ut till kunderna till en låg ränta. Då ökar penningmängden i landet och bland annat företagen får större möjligheter att låna pengar till investeringar. Även utrikeshandeln påverkas i konjunkturstabiliserande riktning eftersom växelkursen påverkas av ränteförändringarna. Detta dämpar normalt konjunktursvängningarna. Indirekt kommer därmed ekonomin i normalfallet att stimuleras i lågkonjunkturer och dämpas i högkonjunkturer.

Riksbankens åtgärder är riktade mot främst kreditmarknaden, för att styra utvecklingen så att målen för statens ekonomiska politik främjas. Penningmängden kan definieras som, utöver sedlar och mynt, allmänhetens medel på girokonton, medel på andra bankkonton med hög likviditetsgrad (t.ex. checkkonton) som kan användas som betalningsmedel. De penningpolitiska medel som staten har till förfogande är 1) räntepolitik, dvs Riksbanken ändrar reporäntan (styrräntan) och påverkar härigenom ränteläget i kreditinstituten och därmed även t ex investeringsaktiviteten, 2) marknadsoperationer eller operationer på öppna marknaden, vilka innebär att Riksbanken köper eller säljer obligationer, varigenom penningtillgången i bankerna påverkas och därmed dessas möjligheter att ge krediter, 3) direkta regleringar som bestämmelser om kassa- och likviditetskvoter, utlåningsränta osv.Kreditmarknaden är marknaden för utbud och efterfrågan av kredit. Utbudet skapas av sparmedel och kassaöverskott hos privatpersoner, företag, kommuner osv, medan efterfrågan uppstår där man söker kapital för investeringar m m. Kreditmarknaden kan uppdelas i två delar, dock med flytande gränser: penningmarknaden, dvs marknaden för kortfristiga krediter, och kapitalmarknaden för långfristig och medellång kredit. Till den förra hör t.ex Riksbankens och till den senare t.ex sparbankernas och aktiemarknadernas verksamhet.

Riksbanken styr penningmängden genom att låna ut pengar till bankerna. Detta görs genom sk. repor (repurchase agreements). Riksbanken lånar ut pengar på en bestämd tid, en vecka, för att sedan återköpa lånet. Skillnaden mellan kostnaden för utlåning och återköp utgör den s.k. reporäntan. Målet är att dagslåneräntan ska ligga i närheten av reporäntan. Dagslåneräntan är den kortsiktiga marknadsränta som Sveriges riksbank söker styra. Räntan används då en bank, under en dag, har ett överskott i likviditet. De har då möjligheten att låna ut överskottet, över en dag, till en annan bank som har ett underskott. Ett problem med den penningpolitik som förs just på dagen är att åtgärder först får sin fulla effekt efter en tid på mellan 1-2 år, detta på grund av tidsfördröjning. Därför händer det att prognoser missas och att politiska beslut genomförs i fel tid.

Om Riksbanken upplever att inflationen är på väg att stiga kan den höja räntan och se till att inflationstakten minskar. Det omvända sker då Riksbanken istället sänker räntan och på så sätt ser till att konsumtion och investeringar stimuleras vilket i sin tur leder till att inflationstakten ökar. Enligt riksbankslagen ska Riksbanken upprätthålla ett fast penningvärde, det vill säga se till att inflationen är låg och stabil (prisstabilitet). Detta skapar förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling. Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken samt gällande lagar och regler skall tillse så att det finansiella systemet fungerar korrekt. Detta består av banker och andra företag (t.ex bolåneinsitut och försäkringsbolag), olika svenska aktiebörser och t.ex bankgirot. Via det finansiella systemet skall man kunna betala, spara pengar, låna pengar och få hjälp med att hantera finansiella risker som kan uppstå inom systemet. Att betalnings(finansiella)systemet fungerar är viktigt i samhället för att ekonomin skall fungera. Smidiga och säkra transaktioner innebär att kostnaderna och riskerna sänks i produktionen av varor och tjänster. Detta gör att förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning förbättras. Störningar i det finansiella systemet kan innebära att kostnaderna för samhället bli mycket stora. Det visar t.ex följderna av den bankkris Sverige upplevde i början av 1990-talet. Riksbankens övervakande uppgift över det finansiella systemet blir därför viktig. Riksbanken har uppgiften då den är den myndighet i Sverige som ger ut sedlar och mynt och genom att Riksbanken fungerar som bank för de andra bankerna.

Kraftiga konjunktursvängningar leder ofta till kraftiga förändringar i inflationstakten.

När den ekonomiska framtiden är osäker innebär detta att företag får svårare att fatta bra ekonomiska beslut. Arbetet med att dämpa konjunktursvängningar i den svenska ekonomin sköts i huvudsak av Riksbanken. Inflationsmålet är definierat som att den årliga ökningen av KPI (konsumentprisindex) ska vara 2 procent, med ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet kring detta mål. KPI tenderar att överskatta den faktiska ökningstakten i den allmänna prisnivån. För att undvika deflation finns det därför skäl att sätta inflationsmålet till ett positivt tal. Målet bör vara lågt men positivt. Att det är 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet tillkom. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer. Att man använder sig av KPI beror främst på att detta är det mest kända och använda måttet på inflation, att det omfattar en mycket stor del av hushållens konsumtion samt att det publiceras varje månad. Ett toleransintervall behövs då det inte är möjligt att exakt uppnå inflationsmålet hela tiden. Samtidigt kan inte riksbanken tolerera för stora avvikelser från målet om detta skall vara trovärdigt. Inflationsmålet ska normalt vara uppnått inom två år, om ej faktorer gynnar längre anpassningstid som t.ex att variationer sysselsättning och tillväxt ser ut att bli för stora. En för hög inflation är skadlig för ekonomin medan en låg och stabil inflation skapar förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling. En alltför låg inflation är dock inte heller bra. Ett alltför lågt inflationsmål ökar risken för deflation, att den allmänna prisnivån faller. Vid deflation kommer de framtida priserna att vara lägre än dagens. Det blir då billigare i framtiden vilket leder till att hushållen väntar med att konsumera till dess att priserna fallit. Företagen skjuter å upp investeringarna tills priserna fallit. Detta gör att produktionen kan falla så länge som deflationen pågår. 

Riksbanken leds av en direktion bestående av sex medlemmar som tar de penningpolitiska besluten självständigt. Det är riksbanksfullmäktige, som består av elva ledamöter från samtliga riksdagspartier, som utser direktionen. Det är alltså riksdagen som styr direktionens sammansättning. Riksbanken förvaltar tillgångar till ett värde av omkring 200 miljarder kronor. Tillgångar som Riksbanken ska kunna använda för att genomföra penningpolitiken, köpa eller sälja valuta på valutamarknaden och för att kunna ge tillfälligt likviditetsstöd till banker om det skulle behövas.

Fördelningspolitik

Fördelningspolitiken innebär att individer och hushåll med olika förutsättningar och möjligheter ska få mer likvärdiga levnadsförhållanden genom politiska åtgärder.

Regeringen kan använda sig av bl.a skatter och transfereringar som viktiga medel i fördelningspolitiken. Inkomstskatten är ett sätt att styra fördelningen av befintliga resusrser, detta genom att skatten betalas i högre grad av höginkomsttagare än av låginkomsttagare. Selektiva transfereringar som bostadsbidrag och socialbidrag ges i störst utsträckning till hushåll med låg inkomst. Barnbidrag är ett exempel på en generell transferering, som utgår till alla hushåll med barn, men som antas gälla alla hushåll med behov av extra ekonomiska resurser. Ett annat viktigt medel är subventioner i form av offentliga individuella tjänster. Offentligt finansierad utbildning, vård och omsorg innebär att samhället utjämnar livsvillkoren mellan människor. Vård och omsorg skall enligt fördelningspolitiken bestämmas av behov, inte av ekonomiska förhållanden.

 

Fördelningspolitiken syftar till att utjämna de skillnader som finns i samhället vad gäller inkomster från arbete och kapital (faktorinkomster). Dessa är mycket ojämnt fördelade i befolkningen, pga olika grundläggande förutsättningar samt olika risker människor utsätts för under livet. De industriellt utvecklade länderna brukar sträva efter att utjämna denna skeva fördelning eftersom den inte är socialt och politiskt acceptabel. Skatter och transfereringar medför att den inkomst individerna verkligen förfogar över, den disponibla inkomsten, är betydligt mer jämnt fördelad än faktorinkomsten.

Försäkringssystem som arbetslöshetskassa, sjukförsäkring och föräldrapenning är försäkringar mot bortfall av inkomst och syftar inte i första hand till att omfördela inkomster. Syftet är att fördela risken för ett inkomstbortfall över alla försäkrade individer så att effekten för den enskilda individen, vid t.ex. en period av sjukskrivning, blir mindre kännbar. Försäkringarna finansieras genom arbetsgivaravgifter som betalas för samtliga inkomster. Det finns ett inkomsttak som reglerar hur hög den högsta möjliga utbetalda försäkringen är, vilket innebär att i och med detta sker det en omfördelning från hög- till låginkomsttagare. Dessa försäkringar innehåller alltså ett stort fördelningspolitiskt inslag.

 

Fördelningspolitiken utjämnar även inkomstskillnader över livscykeln.Under perioder med låg inkomst får individen olika typer av transfereringar och subventioner och under perioder med hög inkomst betalas istället mer i skatt och avgifter. Exempel på detta är barnbidrag, subventionerad barnomsorg och grundskola, studiemedel och ålderspensionssystemet.

Fördelningspolitiken omfördelar inte enbart direkta inkomster (korrigering av den inkomstfördelning som marknaden ger upphov till), den påverkar också människors egen förmåga och möjligheter till egen försörjning via marknaden. Den offentligt subventionerade utbildningen vill ge alla unga chansen till en likvärdig utbildning oberoende av bakgrund, detta ger möjligheter för goda livsinkomster och till en jämn fördelning av sysselsättning och löner i landet..

Möjligheterna till arbete är viktiga eftersom dettagör att individen kan förbättra sin ekonomiska situation. För att inte hamna i en situation med permanent låg levnadsstandard måste individen ges möjlighet att kortsiktigt förbättra sin ekonomiska situation genom att arbeta mer, byta arbete eller gå från bidrag till arbete. Annars uppstår fattigdomsfällor vilket gör det svårare att skapa en långsiktigt hållbar och effektiv inkomstfördelning. Problemet inom fördelningspolitiken att motverka hinder som höga marginaleffekter utgör därför också en viktig fråga. Ambitionen att garantera alla människor en rimlig levnadsstandard skall ställas mot behovet av att samtidigt skapa drivkrafter för arbete som uppmuntrar människor att försörja sig själva.

 

Regeringen ger förslag om olika reformer baserat på fördelningsanalyser som visar hur reformerna påverkar olika grupper i samhället. Viktigt är att studera effekterna på hushållens årliga disponibla inkomst (hushållens inkomster efter skatt och transfereringar). För att kunna jämföra olika hushållstypers ekonomiska standard måste den disponibla inkomsten justeras med avseende på hushållens försörjningsbörda. Försörjningsbördan varierar beroende på hur många vuxna och barn det finns i hushållet. Hushållen i analysen grupperas i olika inkomstklasser, detta gör att det går att belysa hur reformer påverkar hushåll med olika ekonomiska förutsättningar. Sedan skall man tolka resultaten av analysen, där man skall ta hänsyn till både den direkta effekten av en regeländring och de indirekta effekterna. En indirekt effekt kan vara att människor ändrar sitt beteende till följd av regeländringar, till exempel att människor vill arbeta mer eller mindre beroende på förändringar i skattesystemet.

Strukturpolitik

Strukturpolitikens syfte är att åstadkomma en effektiv användning av de ekonomiska resurserna på produkt-, kapital- och arbetsmarknaderna och förbättra förutsättningarna för långsiktigt hållbar tillväxt. En utgångspunkt i politiken är att marknaden inte själv alltid skapar en effektiv användning av de samlade produktionsresurserna. Detta beror främst på marknadsmisslyckanden så som förekomsten av kollektiva varor och tjänster, externa effekter, ofullständig konkurrens samt ofullständig information. Effektiviteten i resursanvändningen kan även påverkas av olika former av regleringar som tillkommit av andra skäl än att korrigera för marknadsmisslyckanden.

 

Med produktionsresurser menas de insatser som behövs för att kunna producera varor och tjänster. Det handlar bland annat om arbetskraft, som också kan benämnas humankapital.
Humankapital är människors kunskaper och färdigheter som erhållits genom till exempel utbildning och lärande i arbetslivet. Det handlar också om realkapital, det vill säga maskiner och byggnader och annat fast kapital som behövs för produktionen. Därtill handlar det om olika typer av naturresurser som ett land har.

 

Kollektiva varor och tjänster är de nyttigheter som alla kan ha användning av oavsett om de betalar eller inte. Exempel är rättsväsende och försvar. Det finns också nyttigheter och onyttigheter som inte prissätts på marknaden eftersom ingen äger dem. Dessa kan ge externa effekter som kan vara både vara negativa och positiva. Ett exempel på en negativ extern effekt är nedsmutsning av miljön till följd av industriproduktion. Då behövs politiska åtgärder som minskar den skadliga produktionen, till exempel genom avgifter eller skatter.

En positiv extern effekt är t.ex utbildning. En persons utbildning är inte bara bra för henne utan också för hela samhället eftersom produktionsmöjligheterna ökar då befolkningens utbildningsnivå stiger. Kollektivt finansierad utbildning hjälper fram detta förhållande.

Ofullständig konkurrens är då marknaden inte fungerar effektivt. På många marknader finns det stordriftsfördelar som driver fram monopol (ett företag kontrollerar marknaden) och oligopol (ett litet antal företag kontrollerar marknaden). Företag på en marknad kan också gå ihop och bilda karteller, det vill säga mer eller mindre hemliga överenskommelser om att dela upp marknaden mellan sig eller komma överens om priser och på så vis hålla prisnivån uppe. Ett av målen för handelspolitiken och konkurrenspolitiken är att förbättra konkurrensen.

Skillnader i information mellan producent och konsument förekommer på många områden. Det kan handla om att konsumenter har svårt att på förhand bedöma kvaliteten på vissa varor eller tjänster, till exempel begagnade bilar. Ofullständig information är ett motiv till att utbudet av vissa tjänster övervakas av myndigheter och styrs av regler som ska göra det lättare för konsumenten att göra medvetna val.

 

Strukturpolitiken försöker tillse så att arbetsmarknaden fungerar väl för att på så sätt öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Det kan t.ex handla om att förbättra matchningen mellan arbetslösa och arbetsgivare som söker efter arbetskraft samt åtgärder för att förbättra lönebildningen. Det är viktigt att de lagar och regler som beslutas av regering och riksdag i så liten utsträckning som möjligt, med hänsyn tagen till andra mål, får negativa effekter för olika marknaders funktionssätt. En viktig uppgift för strukturpolitiken är därför att försöka identifiera de kostnader i form av minskad produktion och sysselsättning som olika regler kan ge upphov till och föreslå alternativa lösningar.

Den ekonomiska politiken under 1930-40-talen

1930-talets början var en turbulent period med minskad världshandel och depression. Både i Sverige och utomlands upplevdes fallande priser och en enorm arbetslöshet. Sverige lämnade det internationella betalningssystemet, med guldmyntfoten, hösten 1931 och kunde nu själva välja vilket värde den svenska kronan skulle ha i relation till viktiga utländska valutor. 1933 fixerades kronan till pundet till en kurs som innebar att det blev billigt för utländska köpare att köpa svenska varor och dyrt för utlänningar att sälja i Sverige. Den undervärderade kronan spelade en viktig roll i den svenska ekonomins återhämtning med en ökad export från Sverige, mer kapital på den inhemska marknaden och den låga räntan. I Sverige införde statsmakten, med statsminister Per Albin Hansson, också en låg räntenivå vilken bottnade i en ändrad ekonomisk politik jämfört med 1920-talets (då hade statsmakten fört en åtstramningspolitik med sparandet som främsta mål). Räntenivån 1933 innebar en stimulans för byggande och andra investeringar och motverkade den ekonomiska krisen. Keynes recept att underbalansera budgeten i lågkonjunktur skedde dock ej mer än marginellt fram till ca. 1936.

Vissa forskare menar att finansminister Ernst Wigforss alltsedan slutet av 1920-talet förberett marken för tankar att staten bör "fixera räntefoten", dvs föra en lågräntepolitik för att underlätta privata investeringar. En låg ränta innebär enl. ekonomisk teori att investeringarna ökar, vilket innebär att fler arbetstillfällen skapas och att produktionen och konsumtionen totalt sett ökar i samhället. Denna effekt kunde tänkas accelereras genom den sk. multiplikatoreffekt som Keynes beskrivit: detta skulle göra att BNP i ett land ökade. Denna effekt kan i princip fungera i en lågkonjunktur, men är svårare i en högkonjunktur eftersom det då redan föreligger en överhettad ekonomi med låg ytterligare produktions- och investeringspotential inom landet. Låga räntor tenderar också att öka inflationen i en högkonjunktur då produktionen närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande. Bristen på arbetskraft och material driver upp löner och priser i ett sådant läge, vilket gynnar importen och hämmar exporten i ett land. Flera ekonomer och ekonomi-historiker menar att lågräntepolitiken startade först 1945 i Sverige. Andra ekonomer menar istället att lågräntepolitiken i denna tappning, där staten medvetet styde räntenivån, startade redan med 1930-talets ändrade ekonomiska politik. Den statliga styrningen med flera regleringar under 1940-talet inbegrep bl.a bostadssubventioner med låga räntor som främsta stimulans till bostadsinvesteringar och nybyggande i landet, detta blev sedan till ett byggstopp 1947, vidare genomfördes omfattande priskontroller. Även ett importförbud t.ex 1947 infördes för att förhindra utlödet av valutor och guld, pga det stora suget efter importvaror efter kriget.

 

En ny viktig syn på den ekonomiska politiken var den ”nya arbetslöshetspolitiken” år 1933, med ekonomiska idéer från bl.a Keynes som sa att orsaken till den höga arbetslösheten var den låga effektiva efterfrågan. Förut hade de flesta nationalekonomer menat att detta faktum orsakats av för höga löner, men enl. Keynes var detta fel. Det skulle bara leda till ännu lägre efterfrågan. Att istället underbalansera budgeten i lågkonjunktur skulle leda till ökad efterfrågan och öka den ekonomiska aktiviteten, vilket gav fler arbeten. Denna nya politik kom dock inte att få genomslag på riktigt i landet förrän under 1940-talet. De yngre ekonomerna menade i polemik med äldre ekonomers tidigare syn att en hög arbetslöshet tydde på ett lågt kapacitetsutnyttjande vilket då innebar att de offentliga satsningarna ej skulle konkurrera me de privata. Man såg möjligheter med en ny aktiv finanspolitik

 

Den svenska modellen 1950-80-talen

 

Den ekonomiska ”stabiliseringspolitiken” var inriktad på tillväxt, full sysselsättning samt prisstabilitet och det enda hotet var att inflationen steg. För att motverka detta genomförde man flera devalveringar av den svenska kronan. Framförallt 1949 vilket förstärkte exportindustrins expansion. Under 1950- och 60-talen fanns dock problemet kvar med alltför snabba prisstegringar. Den solidariska lönepolitiken från 1950-talet var hörnstenen i den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Förutsättningarna var den redan existerande samarbetspolitiken mellan arbetsmarknadens parter, centralismen inom fackföreningsrörelsen och hos arbetsgivarna. Arbetsfreden och centrala löneförhandlingar mellan SAF och LO från år 1955 var grundbultar för denna nya ekonomiska politik, vilka kom att gälla fram till mitten av 1980-talet. Enl. denna modell skulle de svårförenliga målen full sysselsättning, hög tillväxt och prisstabilitet kunna genomföras och stabiliseringspolitken lyckas. Full sysselsättning och prisstabilitet kunde bara kombineras om arbetsmarknadens parter tillämpade en solidarisk löneprincip, dvs att löntagare i expansiva branscher med stor efterfrågan på arbetskraft inte tog ut sådana löneökningar de skulle kunnat enl. bärkraftsprincipen. Syftet med politiken var bl.a att rationalisera näringslivet, få löntagare att flytta och omskola sig, så att rörligheten på arbetsmarknaden ökade. Den ekonomiska politiekn innebar att regeringen tillät at löner och priser steg till en viss nivå, detta skulle göra att mindre lönsamma företag slogs ut och att arbetslösheten steg. Men enl. den sk. Rehn-Meidnerska modellen skulle då samhället stödja omflyttning av arbetskraft till produktiva områden istället, här ser man en koppling till socialpolitiken, att få lågavlönade att flytta och på sätt höja sina löner. Arbetsmarknadspolitiken blev mycket viktig i den svenska modellen från 1950-talet. Fördelningspolitiken med bl.a generella inslag som höjning av folkpensionerna, barnbidrag, minskad arbetstid, bostadssubventioner, utbyggd sjukförsäkring, föräldraledighet samt selektiva inslag som bostadsbidrag m.m.. ökade markant under perioden. Välfärdspolitiken syftade till tillväxt och ökad ekonomisk effektivitet i landet. Man införde regleringar av kreditmarknaden i syfte att styra kreditvolymerna. Det man ville var att strama åt respektive lätta på krediter för att motverka konjunktursvängningarna. Riksbanken införde t.ex 1951 räntereglering efter beslut av riksdagen där tillstånd av riksbanken krävdes för emittering av obligationslån. Likviditetskvoter infördes 1952 för att kunna strama åt affärsbankernas utlåning osv. Dessa regleringar fortsatte under 1960-talet. Avvecklingen av detta system skedde ej förrän in på 1980-talet.

Stora mängder valuta fördes ut ur landet i början av 1980-talet och regeringen devalverade kronan med hela 16% 1982. Detta innebar ökade exportvinster och en ny ekonomisk-politisk linje där målet att hålla nere inflationen och begränsa löneökningarna blev alltmer centralt. Den nya inriktningen kallades den tredje vägens politik och finansministern Kjell-Olof Feldt ledde denna utformning.

Vid mitten av 1970-talet steg arbetslösheten snabbt och budgetunderskotten sköt i höjden. Under 1980-talet misslyckades den tredje vägens politik, tillväxten blev måttlig och inflationen steg. Det största problemet med denna ekonomiska politik hade varit att man ej lyckats hålla tillbaka stigande lönekrav. Den solidariska lönepolitiken övergavs alltmer från slutet på 1980-talet då löntagare inom offentliga sektorn ställdes mot den privata och tvärtom.

Under 1970-talets ekonomiska problem stod det klart att Sveriges ekonomiska politik var så integrerad i omvärlden att det inte fanns utrymme för en egen modell som avvek nämnvärt från den som dominerade i Europa. Sverige hade under 1970- och 80-talen höjt sina priser och löner mer än omvärlden vilket försämrat konkurrenskraften och tvingat fram en lång rad av devalveringar, dvs kronans värde sänktes i förhållande till andra valutor. Devalveringen 1982 var t.ex på 16 procent av den socialdemokratiska regeringen. Nu skulle ekonomin vara stabil liksom värdet på kronan. Den som hade kronor eller köpte kronor skulle vara säker på att värdet varade. Men höga löneökningar och inflation fortsatte.

Svenskt kapital och valuta flöt ut ur landet under överhettningens år i slutet av 1980-talet och detta ledde till att valutaregleringen till slut övergavs 1989. Nu försvann möjligheten att föra en självständig svensk pennningpolitik.

 

Krisen 1992

En fastighets- och finansbubbla i slutet av 1980-talet övergick i en bankkris i början av 90-talet. Högarbetslöshet, rekordhöga räntor ett växande budgetunderskott tvingade regeringen i samarbete med socialdemokratin till nedskärningar i de offentliga utgifterna. Då beslöt Riksbanken att knyta kronan till europeiska valutaenheten ecu (föregångaren till euron). Detta innebar ett ökat förtroende för den svenska kronan. Men1992 upplevde Sverige en bank- och finanskris, budgetunderskottet skenade, arbetslösheten växte och finansmarknaden var skakig. Under sommaren höjde Riksbanken räntan på grund av valutautflödet. Det skulle locka investerare och företag att behålla eller köpa kronor och därmed hålla uppe kronkursen. I september ökade oron på världens valutamarknader. Finland, Italien och England gav upp och lät sina valutor flyta. Men i Sverige trodde man att man kunde hålla en fast kronkurs trots alla spekulationer. Riksbanken ansåg att med den ekonomiska politiken skulle förtroendet för kronan stärkas. Riksbankens beslut om att gå till extrema nivåer för räntan hade föregåtts av överläggningar med finansminister Anne Wibble. Hon sa att växelkursen skulle försvaras.

Riksbanken stödköpte kronor för att hålla kursen uppe men miljarder fortsatte att rinna ur landet. På förmiddagen 16 september 1992 höjdes räntan till 75 procent. En nivå som snabbt riskerade att slå ut de svenska företagen och låntagarna. Utflödet av valuta fortsatte ändå och på eftermiddagen beslutade riksbankschefen Bengt Dennis att höja räntan till 500 procent. Regeringen under Carl Bildt och den socialdemokratiska oppositionen ledd av Ingvar Carlsson gjorde upp om ett krispaket för att försvara kronkursen. Det presenterades söndagen 20 september och ledde till att Riksbanken, dagen efter, sänkte räntan från 500 till 50 procent. Riksbanken hade tagit upp nya utlandslån och tömt sin valutareserv för att kunna stödköpa sammanlagt 250 miljarder kronor. Men trycket mot kronan upphörde inte, utflödet av valutor fortsatte. I slutet av september kom ett andra krispaket och en räntesänkning ned till 24 procent. Riksbanken dikterade inriktningen och omfattningen av åtgärderna i de båda krisuppgörelserna. Inför det första krispaketet krävde Riksbanken en finanspolitisk åtstramning motsvarande minst 3 procent av den svenska bruttonational-produkten. Till krispaket 2 ville Riksbanken ha en fullt finansierad sänkning av arbetsgivaravgifterna med 7 procent. Läget stabiliserades och räntan sänktes i flera steg ned till 11,5 procent. Men kampen för kronans kurs höll inte, under oktober och in i november fortsatte företag och penningplacerare att sälja kronor. Under oktober märktes att den valuta som strömmade ut i september inte kom tillbaka. Riksbankens valutareserv minskade. På den svenska penningmarknaden steg räntorna kraftigt. Allt fler trodde nu att Sverige skulle misslyckas med att hålla fast vid sin kronkurs. Om kronan tappade i värde ville man inte ha svensk valuta.

Den andra och avgörande spekulationsvågen mot den svenska kronan innebar att svenska banker, utländska banker, svenska exportföretag och utländska högriskfonder växlade kronor mot utländsk valuta. På sex dagar i november minskade Riksbankens valutareserv med 158 miljarder kronor. Prognosen för budgetunderskottet var mycket negativ. På eftermiddagen 19 november tvingades Riksbanken att släppa kronan fri och den var inte längre bunden till en bestämd kurs. För första gången på cirka 60 år flöt kronan och den föll först med drygt 10 procent och sedan lika mycket till (mot euron). En epok i Sveriges ekonomisk-politiska historia var slut. En ny inledes där kronans värde sätts på marknaden och Riksbanken koncentrerar sig på att hålla inflationen i schack. Försvaret av kronan kostade enorma summor, den höga räntan fick företagare att gå i konkurs och privatpersoner tvingades från sina hem. Samtidigt började en saneringen av den svenska ekonomin. Själva kronförsvaret kostade, enligt beräkningar från Riksbanken och Riksgäldskontoret, 25 miljarder kronor eller 3 000 kronor per skattebetalare. Allvarligast av allt var att industriproduktionen, drivkraften i landet sedan mer än ett sekel, föll med mer än 15 procent och att nästan 200 000 industriarbeten försvann.

Prisstabilitetsmålet lyckades och det lades fast i riksbanksfullmäktige den 14 januari 1993. Riksbanken fattade beslutet att inrikta penningpolitiken imot ett uttalat inflationsmål. Beslutet innebar att förändringen av konsumentprisindex från och med 1995 skulle begränsas till 2 procent med ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet. För 1993 och 1994 skulle penningpolitiken inriktas på att förhindra en uppgång i den underliggande inflationstakten. Erfarenheter visar att flytande valuta passar även små nationer. Tidigare var den förhärskande uppfattningen bland ekonomer och centralbankerna, att små nationer skulle ha fastkurssystem. Med dagens nuvarande system, där Sverige har en flytande krona, finns det inget behov av att Riksbanken använder sin styrränta till att försvara en viss växelkurs mot andra valutor. Räntevapnet används endast för att hålla inflationen under kontroll. En ekonomisk politik inriktad på prisstabilitet måste vara väl förankrad både hos politikerna och även ha ett brett allmänt stöd.  I det tidigare växelkursarrangemanget fanns inte motsvarande breda förankring av prisstabiliteten. Först efter sex devalveringar under 15 år och en ordentlig kris år 1992 fick man en samsyn i dessa frågor i landet. Den ekonomiska politiken måste inriktas på prisstabilitet såväl vid en fast som en flytande växelkurs. Även om penningpolitiken måste dra det tyngsta lasset vid flytande växelkurs, måste finanspolitiken ge ett underliggande stöd. En centralbank kan inte ensam klara målet prisstabilitet utan finanspolitiken måste dra åt samma håll för att inte underminera förtroendet. När arbetsmarknadens parter tror på Riksbankens vilja och förmåga att uppnå prisstabilitet, när företagen i sin prissättning är inriktade på detsamma och investeringskalkylerna inte bygger på att inflationen tar fart, då har man lyckats. Efter att prisstegringarna mattats, ersattes den inledande misstron mot det nya systemet av ett gradvist ökat förtroende för prisstabilitetsmålet. Det finns i dag ett brett stöd för målet för penningpolitiken. Riksbanken har hanterat flytande krona på ett skickligt sätt. Förtroendet för Riksbanken är mycket stort, och nuvarande valutaregim framstår i dag som väl lämpad att klara de påfrestningar som Sverige utsätts för i en orolig värld.

Lågkonjunkturen 1990-93 hade på samma sätt som början av 1930-talet fungerat som en katalysator för en omläggning av den ekonomiska politiken. Inflationsmålet har under 1990-talet ersatt den fulla sysselsättningen och detta påverkar den svenska arbetsmarknaden, löner, produktion och konsumtion idag, framförallt genom den förda penningpolitiken av Riksbanken och genom finanspolitiken av regeringen.

 

Ekonomisk politik idag

 

Medlemsländerna i EU har anslutit sig till den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Den utgjorde grunden för införandet av euron, men ska också tillämpas av övriga EU-länder. Stabilitetspakten ställer krav på medlemmarna att föra en ansvarig finanspolitik som en förutsättning för att euron ska bli en stabil och trovärdig valuta. Stabilitetspakten kräver bland annat att underskottet i statens finanser inte får vara mer än 3 procent och att de offentliga skulderna inte får överstiga 60 procent av landets bruttonationalprodukt. Sveriges BNP år 2006 var 2832 miljarder kr (År 2006 ökade BNP med 4,2 procent. För 2007 och 2008 beräknas BNP-ökningen bli 3,2 respektive 3,2 procent). Bestämmelserna är ruckbara, vid en långvarig och djup konjunkturnedgång är det accepterat att underskottet ska kunna bli större än tre procent. Riksgälden som är statens finansförvaltning och som förvaltar statsskulden och hanterar statliga garantier och lån presenterar siffror där statsskulden motsvarar cirka 45 procent av bruttonationalprodukten år 2008. Det är en minskning från cirka 80 procent år 1996.

Den borgerliga alliansen styr idag landet. Finanspolitiken som regering och riksdag använder för att reglera och motverka konjunktursvängningarna består av statens budget och bör ej överbalanseras i en högkonjunktur med höjda skatter som t.ex Keynes menade, utan överbalanseras genom att sälja ut statliga företag så att Sverige kan betala tillbaka på sin statsskuld. Transfereringarna bör hållas på så låg nivå som möjligt eftersom bidrag inte är bästa sättet för en individ att besluta över sitt eget liv. Om man istället låter individen få behålla en större del av sin lön än att denna går till skatt, så kan individen själv bestämma mer över sin konsumtion och vad man vill använda sina pengar till. Att mycket skattepengar först tas in av staten och sedan ges tillbaka till individerna är ett onödigt system.

Regeringen har som mål att hålla arbetslösheten nere och ha en jämn och hög ekonomisk tillväxt. När Sverige är i en högkonjunktur, med hög sysselsättning i de flesta fall, eller arbetskraftsbrist i vissa yrken, så skall Riksbanken använda penningpolitiken som styrmedel för att hålla inflationen nere. I en högkonjunktur gäller det att ha ett stabilt penningvärde och en räntenivå som är tillräckligt hög för att förhindra ökad inflation, dvs. prisökningar och att penningvärdet sjunker. Annars riskerar Sverige att få en försvagad valutakurs vilket gör vår import dyrare från andra länder. Inflation innebär också att alla varor kan bli dyrare för medborgarna om lönerna inte ökar i samma takt som inflationen.

I en lågkonjunktur gäller det att stimulera den ekonomiska tillväxten eftersom företag säljer mindre varor och tjänster då efterfrågan sjunker i samhället. Vidare ökar antalet arbetslösa som en följd av minskade vinster för företagen. Regeringen har också genom lagstiftning (dock under pågående högkonjunktur enl. vissa bedömare) velat försöka att stimulera tillväxten bl.a genom att ta bort förmögenhetsskatten, detta för att mer pengar då kan investeras i företag och för att rika människor ej skall placera sitt kapital utomlands. Även fastighetssskatten har tagits bort och en avgift har införts vilket antas leda till bättre realekonomi för hushållen i landet. Regeringen menar att den ekonomiska tillväxten kan ökas genom att sänka arbetsgivaravgiften för företagen så att de kan anställa fler människor. Företagen ses som viktiga delar i det ekonomiska systemet. Det är de som driver den ekonomiska tillväxten framåt. Om därför fler människor startar egna företag och ju fler småföretag vi får i landet, desto bättre är det för sysselsättningen och tillväxten. Regeringen har sänkt inkomstskatten för alla som arbetar vilket leder till bättre inkomster, vilket ger ökad efterfrågan på varor och tjänster. Detta leder till en högre ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt är viktig för landet eftersom det innebär en ökad produktion, ökad BNP. Detta leder till att landets totala välstånd ökar och nationen blir rikare. Detta ger också möjligheter att satsa mer pengar på olika områden i samhälllet, t.ex den viktiga offentliga sektorn: skola, omsorg, sjukvård m.m. Detta underlättar utbyggnad av infrastrukturen, dvs. vägar, järnvägar, viktiga tele-, data- och andra kommunikationsnät i landet. Detta leder till ett effektivare och rationellare samhälle, vilket är bättre för ekonomin och medborgarna.

 

I Sverige är alla riksdagspartier i stort överens om att vårt ekonomiska system styrs av marknadsekonomin, där marknadskrafterna själv skall få bestämma. Detta innebär att utbud och efterfråga på varor och tjänster inom landet är fitt bestämmande gällande vad som skall produceras, hur produktionen skall gå till, till vilket pris och slutligen till vem.

Detta ekonomiska system utmärks av den fria konkurrensen där produktionsfaktorerna (arbete, realkapital och råvaror) antas användas på det mest effektiva sättet för att öka landets ekonomiska tillväxt. Handeln ökar också av att vi använder produktionsfaktorerna på detta sätt eftersom kostnaderna för att framställa eller köpa en vara kommmer att bli minsta möjliga under fri konkurrens. Handeln med andra länder gynnnas också då vi kan sälja varor billigare eftersom vi kan framställa varorna till lägsta möjliga pris.

 

Målkonflikterna som innebär att konflikter uppstår om vad som ska prioriteras i den ekonomiska politiken. När det gäller arbetslöshet eller inflation så är inflationsmålet viktigare än det förstnämnda. Dvs. vi kan inte tillåta att inflationen stiger över Riksbankens mål (se ovan). Budgetunderskottet, dvs. statens utgifter är större än dess inkomster, får inte växa mer än det är nu utan skall istället betalas av på. Det innebär att arbetslösheten inte kan minskas mha ökade budgetunderskott. Företagen bör etablera sig där det är som störst lönsamhet. Att hjälpa företag ekonomiskt är inte aktuellt för staten. Större inkomstskillnader är en morot för folk att utbilda sig och flytta till platser där deras kompetens och kunnande behövs. Därför skall man acceptera större inkomstskillnader speciellt om det leder till lägre arbetslöshet.

Miljökraven är viktiga men en stark ekonomisk tillväxt måste prioriteras. På så sätt får vi större resurser att i framtiden välja mer miljövänliga produktionssätt.

 

Källor:

 

Tryckta

Berggren, L, Greiff, M, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2000

Bladh, M, Ekonomisk historia- Europa och Amerika 1500-1990

Galbraith, Osäkerhetens tid

Idé och samhälle(idéhistoria)

L. Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, 1997

Äventyret Sverige, 1993

 

Internet

 

www.contra.nu

www.rikgalden.se

http://www.regeringen.se/sb/d/1884

http://sv.wikipedia.org/wiki/Penningpolitik

http://sv.wikipedia.org/wiki/Finanspolitik

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekonomisk_politik

http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Ekonomi/

http://www.internetional.se/dennisboken.htm

http://www.bankrattsforeningen.org.se/Debatt2/debatt56.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Monetarismen

http://sv.wikipedia.org/wiki/Milton_Friedman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Keynesianismen

http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Maynard_Keynes

http://www.riksbank.se/templates/speech.aspx?id=1739

 

cd-rom

 

Focus 2000

 

(Artikel i Faktakalendern 2009, Semic Förlag)