Ekonomisk historia

Ekonomisk historia- övergången till det moderna samhället

-studiet av människors ekonomiska och sociala förhållanden under gångna tider

 

Ekonomisk historia är ett intressant och aktuellt ämne. Ämnet beskriver och förklarar långsiktig samhällsförändring både lokalt och globalt. För att förstå industrisamhällets omvandling och de problem som skapats ur denna förändring är en historisk bakgrund viktig. Problemen är oftast beroende av förändringar över lång tid och har paralleller till tidigare skeenden i historien. Att studera ekonomisk historia ger därför nya synsätt och förklaringar till förhållanden både förr och i nutiden.

 

Ekonomisk historia som ämne

 

Ekonomisk historia studerar ekonomisk förändring eller stagnation i förfluten tid.

Viktiga faktorer som studeras är produktion, konsumtion, teknik, sparande, handel, marknader och befolkningsförändringar.

Själva ordet ekonomi betyder ”att hushålla” och detta har ofta varit ett studieobjekt: hur har man använt och fördelat knappa resurser inom ett samhälle, över olika historiska perioder och vad har det inneburit för ekonomins utveckling?

Grundaren av ämnet i Sverige, Eli F. Heckscher beskrev den ekonomiska historieforskningens uppgift som att undersöka hur människornas försörjning har tillgodosetts genom tiderna.

 

Ekonomisk historia ger kunskap om hur ekonomin fungerat i gångna tider och gör att man kan förstå samtiden bättre. Man kan också göra relevanta prognoser om framtiden. Produktion, ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget materiella förhållanden studeras inom ämnet. Med bl.a ekonom-historiker som Douglass North och R.W. Fogel, har ämnet fått större uppmärksamhet, vilket visade sig i att dessa fick ekonomipriset till minne av Alfred Nobel år 1993.

 

Schematiskt kan man historien på följande sätt, med delperioder och ungefärliga årtal:

 

1. Antiken 500 f.kr- 500 e.kr

    (slavekonomin)

2. Medeltiden 500 e.kr-1500 e.kr

    (feodalismen/länsväsendet 900-1200 e.kr)

3. Nya tiden 1500 e.kr-1800 e.kr

    (merkantilismen/handelskapitalismen 1300 e.kr-1700 e.kr,  kolonialismen 1500

    e.kr-1800 e.kr)

4. Modern tid 1900 e.kr –

    (industrikapitalismen/imperialismen 1800 e.kr-1900-talets början,

    finanskapitalismen 1900 e.kr- )

 

Att man gör en sådan uppställning underlättar när man studerar gångna tider. Delperioderna uttrycker den indelning av historien som ekonom-historiker ibland använder sig av.

Inom ekonomisk historia studeras främst utveckling i modern tid, från marknadssystemets uppkomst och mest från ca. 1700-talet och framåt.

I ekonomisk historia tittar man på faktorers inverkan på människorna under olika produktionssystem som t.ex feodalismen (jordbruksekonomi) eller kapitalismen (industriell ekonomi) och hur produktionsfaktorer som arbetskraft, jord och kapital förhållit sig till varandra under olika historiska perioder. Ämnet använder sig främst av ekonomisk teori (nationalekonomi), men även av samhällsteorier från sociologin, kvantitativ metod (statistik) och kvalitativ metod (historisk källkritisk metod). Ekonomisk historia skiljer sig från den allmäna historia i sina generella förklaringar av historiska händelser.

 

Under 1980-talet ändrade ämnet inriktning och man började samla in stora kvantitativa mängder data för att försöka förklara ekonomiska förlopp. Tolkningar som t.ex nationalproduktions-, befolknings- och prisutvecklingsförlopp gjordes nu alltmer. Samtidigt blev också socialhistoriska förklaringar vanligare och gav större insikter i människors sociala levnadsförhållanden. Man studerade nu saker som fördelningen mellan fattiga och rika länder, olika grupper och klasser som befolk- ningen är uppdelad i. Även relationerna mellan män och kvinnor studerades och man tittade på skillnader i faktorer som arbete och inkomster. Vidare har från 1960-talet den ”nya ekonomiska historien” (NEH) bl.a lyft fram institutionernas viktiga roll för den ekonomiska förändring över historien.  Det är saker som äganderätt, ideologier, företag, organisationer m.m.., som man menar spelar en avgörande roll för den ekonomiska utvecklingen både lokalt och globalt. NEH har också fått ökad betydelse i och med att de forskare som fick ekonomipriset till minne av Alfred Nobel år 1993 tillhör denna ”skolbildning” eller tankeriktning.

 

I ämnet spelar också teknikens utveckling en viktig roll i ekonom-historikers modeller, vilken kan förklara samhällsutvecklingen. Detta i motsats till ämnet nationalekonomi som ser teknikfaktorn som liggande utanför den modell av ekonomin som studeras. Därför uppmärksammar nationalekonomer ej de tekniska innovation-erna och deras roll på samma sätt som inom ekonomisk historia. Ekonomisk historia har också en långsiktig syn på ekonomisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillskillnad från den nationalekonomiska forskningen.

 

Kriser och stagnation studeras inom ekonomisk historia. En aktuell forskning pågår kring jämförelser mellan krisen i början på 1990-talet i svensk ekonomi och den under mellankrigstiden (1920-1930-talen). De historiska jämförelserna kan ge insikter om vilka faktorer som utlöste krisen på 1990-talets början. Först kan man se vilka skillnader som fanns mellan de båda tidsperiodern, för att sedan kunna avgöra vad som är gemensamt och kunna analysera krisens orsaker. Analysen kan även utnyttja erfarenheter av tidigare förd ekonomisk-politik under 1920-30-talen, och se de långsiktiga (strukturella) problemen kontra de kortsiktigare (konjunkturella) problemen.

 

Skillnaden mellan utvecklade (I-länder) och underutvecklade (U-länder) länder studeras också och man letar då efter förklaringar till den uppdelning mellan rika och fattiga länder som finns idag i världen. Det finns teorier som säger att vissa länder ligger i centrum av den ekonomiska utvecklingen och andra länder som befinner sig i utkanten. Man kan se att vissa U-länder blivit underleverantörer till de rika länderna. Det finns förklaringar som betonar U-länders koloniala bakgrund: att dessa länder utnyttjas tidigare i historien av I-länderna, som tagit varor från kolonierna. Detta har då lett till en internationell arbetsfördelning av produktion av varor och tjänster, där U-länderna levererar råvaror till I-länderna som sedan förädlar dessa produkter och säljer dem med stor vinst. Det har blivit en fördelning mellan vinnare och förlorare.

Ekonomisk historia i Sverige

 

Ämnet ekonomisk historia har utvecklats ur ämnena nationalekonomi och allmän historia. Från år 1951 har ekonomisk historia varit ett självständigt ämne vid universiteten i Sverige och har växt starkt från 1970-talet. De flesta ekonomer läser en grundkurs i ekonomisk historia idag under sin utbildning.

New Economic History (NEH)-traditionen, som använder sig av nationalekonomisk teori, dominerar inom dagens forskning. Stora kvantitativa dataserier bildar grunden för generella teorier kring ekonomisk utveckling.

 

Denna utveckling kan i stor utsträckning tillskrivas Eli F. Heckschers inflytande på ämnets utveckling redan från början av 1900-talet.

I Sverige har Eli F. Heckscher ansetts som ämnets grundare i och med dennes omfattande arbeten kring Sveriges ekonomiska historia från medeltiden och framåt, vilka han genomförde under 1920-30-talen. Heckscher hade en stark dragning mot det ekonomisk-teoretiska hållet även om han gjorde omfattande undersökningar utifrån insamlade faktauppgifter. År 1929 fick Heckscher en personlig forskningsprofessur i ämnet ekonomisk historia i Stockholm. Redan år 1904 hade skrivit Heckscher att ekonomisk historias centrala uppgift var att utforska det ekonomiska livets utveckling och teorier/förklaringsmodeller från nationalekonomin blev viktiga från starten inom ämnet.

 

Historieämnet kom att dominera ämnets inriktning fram till år 1969, då ämnet fick en mer samhällsvetenskaplig karaktär med bl.a tillväxtteorier. Under denna första period gjordes omfattande forskning inom de svenska basnäringarna som t.ex skogshanter-ing, berghantering, sjöfart, järnhantering och studier av olika företags historia.

Statistisk metod fick allt större betydelse under 1960- och 1970-talen, man kunde nu, med datorer hjälp göra större undersökningar av faktorer som löneutveckling, befolkningsförändringar och konsumtionsförändringar under olika historiska perioder.

Ekonomisk historia är idag ett tvärvetenskapligt ämne som består av ekonomisk teori, statistisk metod och historisk källkritik (faktainsamlande).

 

Ekonomiska idéer- ett urval

 

Adam Smith (1723-90) skrev år 1776 boken ”An inquiry into the Nature and Causes of  the Wealth of Nations”. Han var den klassiska nationalekonomins grundare och samtidigt moralfilosof i England. Hans viktigaste begrepp är ”arbetsdelning” och  ”den osynliga handen”. Smith menade att marknadens expansion ledde till ökad arbetsdelning, detta ledde till ökad produktivitet (produktion per person) och ökat välstånd. Den andra idén om ”den osynliga handen” innebar att varje individ strävar efter sitt eget bästa och om alla är fria och strävar efter sina egoistiska intressen kommer samhället att vinna på detta i stort, trots att individerna inte har för avsikt att tjäna samhällets bästa. Staten ses som ett hinder för individernas fria handlande, om inte staten bara ägnar sig åt stöd till allmänintresset. Detta är den klassiska liberala teorin, där frihandel ses som motorn till ökat ekonomiskt välstånd både för individen som för landet i helhet.

 

Moderna ekonomer och skolbildningar studeras också inom ämnet, som t.ex  J. M. Keynes och den monetaristiska skolan.

 

John Maynard Keynes, engelsk ekonom, som skrev boken “General theory of Employment, Interest an Money” år 1936. Han blev uppmärksammad för sin syn på hur sparandet kan strypa investeringar och konsumtion i en ekonomi, eftersom osäkerhet och förväntningar irationellt styrde denna verksamhet. Att förväntad vinstutveckling styr investeringarna, innebär att dessa blir spekultativa och nyckfulla. Denna instabilitet i kapitalismen ökar när nationalinkomsten ökar, mer pengar används då till sparande. Vilket minskar investeringar och konsumtionen, arbetstillfällena minskas också , liksom inkomsterna för människorna.

För att motverka denna negativa spiral menade Keynes att staten kunde råda bot på underinvesteringarna genom att suga upp de likvida medlen i ekonomin. Bl.a genom att lånefinansiera offentliga investeringar till t.ex vägbyggen, bostadsbyggande osv... Staten borde också föra en lågräntepolitik menade han, för att stimulera privata investeringar.

 

Monetarismen, med Milton Friedman som känd förespråkare, har i sin teori, från 1950-talet, uttryckt synen att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation. De menade att centralbanken skall stå oberoende av politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen. En annan central tes var synen på den naturliga arbetslöshetsnivån: ekonomin hade en tendens att återgå till en viss nivå på arbetslösheten som inte kunde underskridas på lång sikt. Stimulanspolitik hjälpte bara kortsiktigt och reslutatet skulle bara bli ökad inflation. Istället borde politiken syfta till att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen. Monetaristerna tog upp den gamla synen på marknadens självreglerande mekanismer och satte upp målet prisstabilitet. framför en aktiv ekonomisk politik. Kriserna skulle uthärdas, ej bekämpas. Detta liknar de tankar som ”NEH-skolan” hade, och även Heckschers syn (redan från 1920-30-talen) på den ekonomiska teorin.  Teorin som skall bestämma både vad som är viktigt att forska om, och också användasför att tolka och förklara utvecklingen.

 

Hur omvandlades en fattig jordbruksekonomi till ett modernt industriland?

 

Industrialiseringen och urbaniseringen innebär modernisering. Hur har en fattig jordbruksekonomi kunnat omvandlas till en industrialiserad modern stat? Hur har avkastningen från jordbruket kunnat räcka till för att försörja en befolkning inom industrin och människor bosatta i städerna?

Det som krävs är ekonomisk tillväxt eller inkomstökning per person (per capita), samt ekonomisk utveckling i ett samhälle, från jordbruksproduktion till ökad industri-produktion.

Förvandlingen till industrisamhället hade både en teknisk och en social sida. Produktiviteten ökade, dvs. produktionen per person och arbetsfördelningen likaså. Den ekonomiska organisationen i samhället förändrades.

 

Feodalismen var ett länsväsende som behärskade hela Europa, under stora delar av medeltiden. Det var ett hierakiskt lojalitetssystem med förpliktelser och ansvar. Överst satt kungen, sedan vasaller (länsherrar), undervasaller och underst bönderna och de livegna (ofria arbetare) på godsen och jordlotterna. Bönderna betalade skatter i natura, alltså i form av olika varor från sitt jordbruk, till sina länsherrar.

North skriver att feodalismen med godssystemet innebar att folk fick beskydd som de behövde under oroliga tider. Samtidigt innebar det att säker tillgång på arbetskraft fanns att få för länsherrarna, speciellt under tider med liten befolkning som under medeltidens början. Arbetskraften ökade sedan genom befolkningsökningen, och under 1200-talet var denna ökning en viktig orsak till marknadsekonomins uppsving. Befolkningsökningen under 1000-1200-talen i medeltidens Europa innebar att lönerna till arbetskraften sjönk, och till att mer odling av ny jord kunde ske. Dessa saker gjorde att en växande marknad för försäljning av jordbruksvaror uppstod.

 

Douglass North och Robert P. Thomas menar att de institutionella faktorerna  förklarar Europas ekonomiska tillväxt. Dessa insitutionella faktorer kan man se redan från 1300-talet och framåt. Det var saker som förbättrade kommunikationer, infrastruktur (vägar), kreditväsen (växlar, checkar), jordbrukspolitiken och fackföreningar (gillen, skrån) som spelade en stor roll för den ekonomiska tillväxten.

Effektiv ekonomisk organisation är enligt författarna orsaken till den ekonomiska tillväxten. Äganderätten var viktig: individernas ekonomiska incitament att investera ökades av att de ägde sin jord själva eller sin egen verkstad.

 

Att godssystemet med ofria arbetare slutligen försvann menar North berodde på att marknadsekonomin ökade. Att handeln ökade samtidigt som äganderätten stärktes till jorden. North har skrivit om den effektiva organisationen som avgörande för att ge individen ekonomisk motivation, där människorna strävar efter att öka sin egen vinst i sitt jordbruk eller i sin verkstad  Detta ledde också till en total ekonomisk tillväxt i ett land eller i ett område. North menar också att en stark stat var en drivkraft för marknadesekonomins utveckling. Staten var viktig för att minska den osäkerhet eller kostnad det innebar att transportera t.ex gods i oroliga trakter eller med långsam flodtransport. Allt detta som var en verklighet för köpmannen under medeltiden, innan utbyggd infratruktur (vägar, kanaler osv..) hade byggts.

 

North menar alltså att regler, lagar och statlig kontroll garanterar marknadens tillväxt, om olika institutioner följer den liberala teorin och främjar handeln och det fria varuutbytet. Institutioner och politiska system under 1660-1680-talen främjade den ekonomiska utvecklingens riktning. Lagar som äganderätten främjade ekonomin genom politiska beslut. I England uppkom en ”finansiell revolution” före den ”industriella revolutionen”. Äganderätten tryggades under denna period, vilket ledde till en vidgad kapitalmarknad samt en ökad handel och industriell verksamhet. Staten blev viktig för handelsrättens, äganderättens och kapitalmarknadens utveckling. Politisk stabilitet, institutioner, decentralisering och äganderätt i ett land, innebar ekonomisk tillväxt. Effektiva insitutioner minskade kostnaderna för att köpa och sälja varor på en marknad och tillsammans med teknik gav detta en ekonomisk utveckling enligt Norths ”stadieteori”: handelsutvidgning ledde till en marknadsutvidgning, vilket gav ökad arbetsdelning (en effektivare produktion av varor och tjänster), som ledde till befolkningsökning och institutionell utveckling mot ett kapitalistiskt system.

 

Pålsson Syll, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har en annan syn och menar att den ekonomiska tillväxten tvärtom kom före institutionernas utveckling i samhället, under medeltiden. Syll menar att faktorer som marknadsutvidgning, befolkningsökning, tekniska framsteg, innovationer m.m., gav upphov till kapitalismens utbredning i första skedet. Faktorer som sedan gav upphov till institutionella förändringar vilka North pekar på, som utökad äganderätt, handelns och marknadsekonomins utvidgning. För Syll är de materiella förutsättningarna avgörande för den ekonomiska tillväxten och kapitalismens inträde på scenen, medan det för North blir de politiska faktorerna som blir avgörande.

Pålsson Syll menar att de ökade vinsterna (den sk. kapitalackumulationen) var grundorsaken till kapitalismens uppkomst, inte effektivare institutioner.

 

Under medeltiden (det feodala samhället) gick all skatt och ränta som bönderna betalade till feodalherren eller kungen till lyxkonsumtion i stort sett. Detta förändrades under senmedeltiden, på 1200-1300-talen, och ett sparande uppstod ur de ökande vinsterna från jordbruket och den ökade handeln. Vilket i sin tur gav ökade investeringar i jordbruk och i byggande av fler fartyg och maskiner. 1500-1600-talens handelskapitalism skapade ökade rikedomar från kolonier till de europeiska länderna och idéer om samlande av pengar på hög (bullionism), samt idén att den positiva handelsbalansen var viktig för en nations rikedom, ökade på denna utveckling.

Det var en långsam process som efter flera århundraden ledde till den moderna industristaten först i västvärlden (Europa och USA), för att sedan spridas till allt fler länder under 1800-1900-talen.

 

Under 1700-talet skedde inträffade en förändring i den ekonomiska tillväxttaktens ökning, det var då marknadssystemet och kapitalismen kan sägas ha etablerats i västvärlden. Vad gav ekonomisk tillväxt i västeuropa under 1700-talet, under den ”industriella revolutionen”? Denna fråga ställs ofta av ekonom-historiker och de brukar framhålla flera olika faktorer, men mer sällan bara en avgörande faktor, eftersom ekonomisk tillväxt är ett mycket komplicerat skeende.

 

1. Geologiska faktorer: jordmån och naturtillgångar. Som t.ex England innehade, och vilket kan förklara varför detta land inledde den industriella revolutionen på 1770-talet.
2. Politiska förklaringar: merkantilismen eller handelskapitalismen som under 1300-talet innebar att staten expanderade och att handelsuppsvinget, med utökade marknader, tog fart i Europa.
3. Ekonomiska faktorer: kolonialismen som under 15-1800-talen gav en helt ny ekonomi för flera europeiska länder, med ökade inkomster och rikedomar.
4. Religiösa faktorer: protestantismen, den kristna etikens betydelse, med dess tankar på arbetsmoralen och sparsamheten. Den nya synen på att rikedom var något bra, vilken började dyka upp på 1600-talet, var en viktig faktor.
5. Juridiska förklaringar: den privata äganderätten och andra institutionella faktorer anses ha spelat en avgörande roll för den ekonomiska tillväxten.
6. Sociala strukturer: klasser som bildades under industrialiseringen, med fria lönearbetare, ses som viktiga för att förklara att den ekonomiska tillväxten ökade. Kapitalisterna eller ägarna av fabrikerna använde lönearbetarna i produktionen.
7. Tekniska faktorer: uppfinningar, som den klassiska ”Spinning Jenny”, textilmaskinen som ökade produktionen mycket av textilier och tyger i England och ångmaskinen år 1776, ses som viktiga saker som hände.

 

Förenklat kan man säga att det finns två huvudteorier som förklarar den ekonomiska tillväxten:

1. Den liberala teorin som ser de allt större vinsterna som viktigast. Att handeln genererar vinster vilka sparas och sedan investeras och leder till mer vinster osv..
2. Den marxistiska teorin som ser produktionen och uppkomsten av borgarklassen som det viktiga. Att produktivkrafterna (tekniken, verktygen m.m..) utvecklades, vilket ledde till bildandet av en arbetarklass och att kapitalismen som system etablerades.

 

Den första teorin visar på ett fritt varuutbyte mellan två eller flera parter, vilka alla får fördelar av bytet. Handeln blir motorn i denna tillväxtmodell. Man kan se exempel på detta i de handelscentra som historien givit exempel på: städer som Genua på 1200-talet, Venedig på 1300-talet, Antwerpen på 1400-talet, Amsterdam på 1600-talet, London på 1700-talet, New York på 18-1900-talen. Det är en individualitsisk syn, där individens rättigheter blir viktiga. Den privata äganderätten, fri arbetsmarknad och frihandel gynnar handelns utveckling. Alla dessa faktorer anses enligt den liberala synen ge upphov till kapitalismens uppkomst och till ekonomisk tillväxt.

 

Den marxistiska teorin menar att vinsterna från produktionen används som kapital till nya produktionsmedel, maskiner, byggnader osv.. Vinsten eller det sk. mervärdet ger upphov till de rikedomar som skapas och ökar över tiden. Överskottet som produceras kontrolleras av kapitalägarna och detta ger upphov till klasskampen. Kontrollen över arbetet är den viktiga punkten i denna teori. När kapitalägarna under fabrikernas framväxt på 1700-talet runtom i Europa fick kontroll över produktionsfaktorerna (arbetskraft, kapital och naturtillgångar) blev samhället kapitalistiskt.

Enligt denna syn var all historisk utveckling beroende av den materiella produktionen. Om avkastningen på kapitalet (kapitalackumulation) ökades, skulle också tillväxten öka.

 

Långsiktig samhällsförändring

 

I ekonomisk historia har strukturella förklaringstyper (det samlade reultatet av många människors eller institutioners handlingar) blivit vanliga och en sådan förklaring visar på hur ekonomin växlar mellan tillväxt och nedgång över tiden, i ett cykliskt mönster, så kallade konjunkturcykler. Dessa används till att visa på regelbundenheter i den ekonomiska verksamheten med ständigt återkommande uppgångar och nedgångar. Många forskare menar att dessa mönster finns inom bl.a  lager- och investerings-verksamhet i en samhällsekonomi.Genom att studera en längre tidsperiod och använda statistiska data till detta, kan man se faktorer som t.ex industriproduktions-förändringar eller hur konsumtionen ändras och få en bild av förändringen i ekonomin.

 

Inom dessa långa strukturella vågrörelser eller cykler finns det kortare konjunktur-cykler. De europeiska fram till 1939 utmärks av sk. Juglar-cykler med ca. 7-9 års längd. Svåra depressioner inträffade 1857, 1873, 1890/93, 1907, 1920 och 1930, med nedgångar i ländernas ekonomiska tillväxt. Mildare konjunkturnedgångar, recessioner, inträffade 1866, 1882/84, 1900 och 1937. De värsta nedgångarna inträffade år 1873 och år 1930.  Den svenska ekonomins utveckling följer ganska väl den europeiska vad gäller detta konjunkturmönster.

 

Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har framställt ett schema på konjunkturcykler i ekonomin, där modellen utmärks av 40-års cykler:

 

Åren 1850-1870, 1890-1910, 1930-1950 och  1970-1990  var perioder med sk. omvandlingsfaser inom industrin och jordbruket i Sverige. Medan åren 1870-1890, 1910-1930, 1950-1970 och 1990-2010 (med en prognos om framtiden) ses som sk. rationaliseringsfaser i den svenska ekonomin.

 

Schön definierar en omvandlingsfas som att hemmamarknaden inom landet får ett uppsving, t.ex från 1970-talet till början av 1990-talet i Sverige.

Den andra cyklen, är en rationaliseringsfas då exporten stiger, t.ex under 1950-talet till början av 1970-talet. Mellan dessa uppsving kommer kriser eller nedgångar i ekonomin. Den strukturella förändringen utmärks av först en ekonomisk kris, sedan en strukturomvandling, därefter en strukturrationalisering och till sist: åter en kris-

period. Strukturationalisering innebär att man använder befintligt produktionssystem (den industri och de maskiner man redan har i ekonomin) för att lösa krisen, medan strukturomvandling innebär att nya produktionsprocesser (ny industri, nya maskiner osv..) uppstår.

 

Historiskt kan man se att ”den långa depressionen” 1873-1896 samt 1920- och 1930-talens kriser passar väl in i ovanstående mönster som perioder av strukturrationali- seringar, där gamla produktionsformer blev alltmer svåra att använda.

Man kan också se att sk. utvecklingsblock (uppfinningar) tillsammans med  rationali-seringar inom befintlig produktionsform har hjälpt samhället med att komma ur de ekonomiska krislägena. Man kan se det i t.ex 1850-talets järnvägsbyggande som hjälpte upp järn- och stålindustrin. 1890-talets elmotor, 1930-talets elektrifiering med fler bilar och bostäder, 1970-talets elektrifiering med ökad automatisering osv..

 

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1700-1900-talen- en översikt

 

Grunden för den ekonomiska expansionen i Sverige, liksom i övriga Europa låg i den jordbruksrevolution som tog fart under 1700-talet. Den ökade produktionen per person gav en ökad arbetsfördelning, ökad marknadsproduktion och en ökad kapitalbildning (sparandet ökade till nya investeringar).

Tillväxten av produktionsfaktorerna arbete, land (genom nyodlingar bl.a) och kapital låg bakom jordbrukets förbättringar  från 1750-talet i Sverige. I början av 1700-talet fördes den ekonomiska politiken av ett parti som kallades ”hattarna”. Sverige hade då en expansiv ekonomisk politik (merkantilismen) och staten gav stora bidrag (subventioner) till industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor. Penningmängden steg och därmed även priserna, det blev inflation. Detta ledde till ett underskott i statens finanser, staten hade en underbalanserad budget.  I mitten på 1700-talet ändrades så regeringsmakten till en grupp kallad ”mössorna”. Dessa avvecklade subventionerna, minskade penningmängden och halverade priserna. Denna deflationspolitik (prissänkningar på varor och tjänster) resulterade i en återhämtning i ekonomin, och en ökad ekonomisk tillväxt.

 

Under 1800-talets början inträffade en befolkningsökning i Sverige. Staten satsade betydande summor på infrastrukturen under denna period och flera finansiella institutionerna, som banker, bildades.

Den kraftiga folkökningen hade i Sverige på 1830-talet givit upphov till en stark tillväxt av jordbrukets underklasser men den ökade produktiviteten (produktions-mängd per person) inom jordbruket under 1800-talet gjorde att både folkmängden och levnadsstandarden kunde öka samtidigt, vilket inte skett tidigare i historien. Tidigare hade ökad folkmängd alltid lett till mer fattigdom för folket. Produktiviteten kunde nu hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen gav upphov till, vilket förhindrade prisökningar. Dessutom ökade industrins arbetstillfällen så mycket att antalet arbetslösa inte steg, vilket annars skulle ha sänkt lönerna för arbetarna. Inkomster och konsumtionsnivå steg i Sverige, liksom produktiviteten inom jordbruket under perioden 1820-1850-talen. De höga spannmålspriserna drev på investeringarna. En betydande ökning i produktionen av spannmål i hela Sverige fanns också under perioden 1780-1829.  Försörjningsförmågan inom jordbruket ökade pga skiftesrörelsen och nyodlingsverksamheten, som gav en jämnare och säkrare produktion av livsmedel.

 

Sveriges förändring från jordbruksproducent till modern industristat började under senare hälften av 1800-talet, tre fjärdedelar av vår befolkning levde ännu av jordbruk på 1860-talet. Vid första världskrigets utbrott hade jordbrukarna minskat till hälften av landets invånare. Samtidigt fanns en växande produktion och en konstant konsumtion inom livsmedelssektorn. Vad gäller konsumtionen av industrivaror per person kan man se en liknande trend som utmärkte jordbruket: fram till ca. 1820-talet ökade ej konsumtionen, däremot mellan 1825-1855 steg konsumtionen mycket, för att sedan fram till 1870-talet endast bli svagt ökande.

 

Under 1800-talet fanns starka liberalistiska inslag i den ekonomiska politiken i Sverige. Från mitten av århundradet skedde en succesiv övergång till en alltmer oreglerad marknadsekonomi. Den liberala doktrinen blev en accepterad princip och att staten inte blandade sig i den ekonomiska utvecklingen sågs som något positivt. Detta mönster bröts snart, som under 1880-talets jordbrukskris med fallande varupriser, vilket innebar att de statliga ingripandena ökade. Ett exempel på detta är de stora investeringar svenska staten gjorde i infrastrukturen, järnvägar m.m., från 1850-talet och framåt. Just den första ”världskrisen” i västvärlden 1857-58 innebar att den svenska ekonomin blev påverkad av de internationella konjunkturväxlingarna. De politiska följderna blev en nationalliberal ekonomisk politik, där staten gick in och styrde ekonomin när så behövdes, speciellt i lågkonjunkturer. Detta skulle förstärkas än mer under nästa kris i Europas ekonomi från 1870-talet.

De industrier som gynnades av efterfrågan under denna tid var främst trävaruprodukt-ionen. Sågverk växte upp i massor, det tillkom flera massafabriker som producerade papper, vilket efterfrågades alltmer från utlandet. Järnhanteringen fick ett uppsving genom de nya metoderna för att framställa stål osv..

I Sverige ökade industrins tillväxt under 1850-1900 vilket innebar en ökad levnads-standard, en ökad konsumtion av köttprodukter och höjda löner. Samtidigt skapade den industriella expansionen sociala problem, som staten började ta mer ansvar för. I lagar under 1870- och 1880-talen, reglerades fattigvården, barnarbete och arbetsskyddsfrågor.

Den ekonomiska tillväxten i Sverige accelererade under tre korta perioder då produktionen tog fart och steg mycket. Den första perioden var på 1850-talet, den andra på 1870-talet och den tredje på 1890-talet. Den industriella expansionen var mycket anpassad till exogena faktorer som den ökade efterfrågan från utlandet på landets olika produkter, vilket sammanhängde med den ökade frihandeln i Europa från 1840-talet. Det som orsakade det industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet var en ökad efterfrågan, inte enstaka innovationer eller teknik som man tidigare ansett som den viktiga orsaken. Från 1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige som fick en genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet inleddes inom industrin och i bostads- och järnvägs-byggandet. En ökad jordbruksexport uppkom, samt en stor ökning i kapitalvaru-industrins produktionsvärde (maskiner, utrustning m.m..). Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska exportvaror som möjliggjorde denna utveckling.

Man kan tala om ett industriellt genombrott i Sverige från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget. Både vad gäller en ökad genomsnittligt tillväxttakt för hela ekonomin, en stor ökning av industrisektorns andel av ekonomin och viktiga organisatoriska förändringar inom den industriella sektorn: ändrad produktion, finansiering och distribution. Mellan åren 1859 till 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 till 30% av den arbetande befolkningen.

Efter det första världskriget förde regeringen under 1920-talet en deflationspolitik med stram penningpolitik som ledde till en ökad ekonomisk tillväxt i landet.

 

1900-talet var industrins sekel, då industrin växte fram och mognade och samtidigt kontinuerligt omvandlades, det var ett sekel då Sverige på 1960-talet var ett av de rikaste länderna i världen, sett till BNP per person (BNP: bruttonationalprodukt eller det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster i ett land under ett år). Perioden 1900-1950 var Sverige ett land i stark tillväxt ekonomiskt, vilket sedan mattades av och blev till en nedgång under andra halvan under 1900-talet. Det är också så att Sverige varit mycket beroende av den internationella ekonomiska konjunkturen under hela århundradet och att utrikeshandeln och den industriella expansionen styrts av sk. exogena faktorer till stor del. Så har t.ex den svenska exportens utveckling varit en sådan viktig faktor. Sedan 1800-talets mitt ökade utrikeshandeln snabbare än både BNP och industriproduktionen. För Sverige finns nationalräkenskaper ända från 1860-talets början, dessa visar att bruttonational-produkten under ca. 100 år har vuxit med ungefär tre procent i genomsnitt per år, vilket är en hög siffra i jämförelse med andra europeiska länder under samma tidsperiod..

 

1930-talets början var en turbulent tid med minskad världshandel och depression. Både i Sverige och utomlands upplevde man fallande priser och en enorm arbetslös-het. I Sverige infördes en låg räntenivå, vilken bottnade i en ändrad ekonomisk politik. För att stimulera byggande och andra investeringar och för att motverka den ekonomiska krisen införde staten den nya politiken. Under 1920-talet hade statsmakten fört en annorlunda politik med åtstramningar och sparande, som de främsta målen. En underväderad krona, efter år 1931 gav också en ökad export från Sverige, vilket ledde till att mer kapital fanns på hemmamarknaden och därmed skapade utrymme för en låg inhemsk räntenivå. Gunnar Myrdal, nationalekonom,  lade år 1933 fram tanken på att orsaken till den höga arbetslösheten var den låga efterfrågan i samhället och menade att en underbalanserad budget i dåliga tider skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin. I en konjunkturnedgång borde man stimulera ekonomin genom större statliga utgifter, främst i form av offentliga arbeten. Detta skulle öka efterfrågan eftersom utgifterna gav upphov till inkomstökningar på ett håll i ekonomin, vilket genererade nya utgifter och därmed inkomster på ett annat håll i ekonomin. En sk. multiplikatorprocess satte alltså igång och bidrog till en konjunkturuppgång. Den nya arbetslöshetspolitiken från 1933 blev expansiv i landet och finanspolitiken ändrades. Denna nya syn innebar samtidigt en brytning med den neoklassiska teorin.

Den svenska konjunkturen 1929-55 utmärktes i stort av uppgång och struktur-rationaliseringar inom industrin. Dvs. det skedde inte stora nyinvesteringar i landet under denna period, utan med befintlig industristruktur gick tillväxten uppåt under perioden. Efter andra världskriget startade en ny period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten till andra länder steg snabbt. Däremot innebar behoven inom landet att importen ökades samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes med devalvering, nedskrivning av kronans värde, vilket upprätthöll den fortsatta ökningen av exporten. Koreakriget 1950-51 spädde på utvecklingen med en uppgång i produktionen och priser. Staten gick sedan in under lågkonjunkturen i slutet av 1950-talet med stimuleringar till näringslivets investeringar vilket höll uppe produktionen.

 

Under 1960-talet upplevde såväl Europa som Sverige en period av snabb ekonomisk tillväxt, det var en period av ökad frihandel som lade grunden till detta. Sverige upplevde under 1970-talet en ökande andel av offentlig konsumtion som innebar en stabiliserande faktor på  på konjunkturerna. Mellan åren 1948-73 skedde också en tillväxt i världshandeln, som växte med i genomsnitt åtta procent per år, vilket för Sverige som exportberoende land var av största vikt.Vändpunkten kom 1970. Sedan dess har det ekonomiska läget inte gått i positiv riktning för landet som helhet. Inflationen ökade samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten ökade (sk. stagflation). En lösning hade kunnat vara om den statliga eller offentliga konsumtionen hade varierat motcykliskt, dvs. ökat i lågkonjunkturer och minskats i uppgångsfasen, vilket ej skedde. Inverkan hade varit betydlig eftersom statens och kommunernas förbrukning svarade för en fjärdedel av BNP:s ökning.

 

Under 1980-talets början förde regeringen en expansiv industripolitik med hjälp, subventioner, till industrin. Man hade en starkt underbalanserad budget, en stigande penningmängd och en hög inflation (jämför ”hattarnas” politik på 1700-talet..).

Men 1970-talets oljekriser innebar att den expansiva finanspolitiken inte längre kunde fullföljas enligt keynsiansk anda och när kreditmarknaderna avreglerades 1985 innebar detta ytterligare en utveckling mot ett slut på den ”svenska modellen”, där sysselsättningen tidigare hade setts som det främsta ekonomisk-politiska målet.

Under perioden 1970 till 1990-talet har den ekonomiska tillväxten i Sverige sjunkit drastiskt. Samhällets sparande är främst de privata och offentliga investeringarna. Dessa investeringar drivs till största delen av konsumtionen, vilken har minskat i landet under 1970-1990-talen. År 1990 föreslog regeringen istället en åtstramande politik som skulle hålla nere inflationen på bekostnad av en högre arbetslöshet (en parallell till ”mössornas” politik från 1750-talet..).

En neoklassisk ekonomisk politik har sedan dess förts, i kombination med ökade skatter. Krisen i början på 1990-talet i svensk ekonomi innebar en minskande BNP (bruttonationalprodukt, eller det samlade värdet av producerade varor och tjänster i ett land under ett år) och en hög arbetslöshet.

 

Monetarismen kan sägas ha fått större inflytande i den ekonomiska politiken idag i Sverige, med dess tankar på politikens uppgift som att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen. Vidare i tanken på att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation (dvs. minska penningmängden i bankerna, så att ingen ”överhettning” av ekonomin inträffar) och att centralbanken skall stå oberoende från politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen, som kanske inte alltid sätter ekonomisk effektivitet i främsta rummet .

(För referenser i denna text, se min bok: Essayer i Ekonomisk historia- exempel från antiken till idag, Vulcan förlag, 2007).

Per Jervrud