Ekonomin i Sverige från medeltiden till idag- en översikt  

I Sverige under folkungatiden på 1250-talet till 1300-talets slut, dominerades handeln av tyska köpmän. I Visby fanns en förbund mellan de tyska städerna som idkade handel i Väst- och Nordeuropa. På 1300-talet blev Visby omsprunget av Lübeck som nu blev Hansans ledande stad. Hansan var en mäktig handelsorganisation med handelsstäder vid Östersjön (Lagerqvist, s 101). Allt detta innebär att landet självt var föga utvecklat vad gäller handelsväsendet under denna tidpunkt i historien och det skulle dröja till stormaktstiden under 1600-talet, innan Sverige blev en riktig handelsnation att räkna med. Detsamma gällde den feodala organisa-tionen som inte var så omfattande i landet, vilket vi sett tidigare.

Under 1300-talet fick kungen avkastning av gårdar runt om i landet, från kungsgårdarna. Detta för att kunna avlöna sina soldater och för egen del, några övriga skatter förekom inte.

En viktig produktion blev bergsbruket i Norberg och Stora Kopparberg under medeltiden, där bröts järn och koppar vilket gav penninghushållningen en skjuts uppåt. Detta påverkade i sin tur den långväga handelns ökande omfattning från 1300-talet och framåt. I Nordeuropa var kontakterna med Hansan det viktigaste för Sverige och Norden, som vi sett (Historiens huvudlinjer 1, s 29).

I Sverige finns det inga belägg för att de sk. skattebönderna eller sjävägande bönderna skulle haft en bättre ekonomisk ställning under medeltiden. Deras bättre rättsliga status innebar inte alltid lägre beskattningar eller att de var mera välmående, utan ofta istället tvärtom (Magnusson, s 77). Storgodssystem eller huvudgårdar har funnit i Sverige men minskade i antal och betydelse efter agrarkrisen på 1350-talet (aa., ss 84-85). Den var mer utbredd än man tidigare antagit även om det ej var i majoritet inom jordbruket i Sverige som i övriga västeuropa under denna tiden (aa., s 87). Vid perioden runt år 1280 fick frälset skattefrihet i Sverige och rusttjänst hos kungen. Detta innebar att län upprättades efter feodalistiskt mönster. Feodaladelns stärkta ställning innebar samtidigt en försämring för allmogen. Samtidigt lyckades landet hålla kvar en stark oberoende bondeklass och de agrara produktionsföhållandena kom därför aldrig att helt feodaliseras. Vid medeltidens slut hade denna klass fortfarande cirka hälften av landets odlingsmark kvar i besittning. Länen delegerades ut av Kungen till adelsmän, men kunde återkallas vilket innebar att någon ärftlig kvasi-egendom för de som innehade länen aldrig utvecklades i landet (Anderson, ss 162-163).

Över 90% av Sveriges befolkning hade på 1500-talet sin huvudsakliga sysselsättning i jordbruket. De svenska böndernas ekonomi byggde på självhushållning, vilket innebar att de flesta varor producerades på gården eller inom byn. Varor som såldes utanför det egna området var vid denna tiden t.ex järnet från Berslagen, tyger och klädesplagg från Västergötland och Hälsingland. De största importvarorna var salt för konservering av livsmedel och kläde främst för att tillgodose efterfrågan från de högre stånden i landet (Historiens huvudlinjer 1, s 127). Bergbruket omvandlades från en liten hantering till en betydelsefull industri i slutet på 1500-talet i landet. Det var främst två förändringar som möjliggjorde denna förändring. Den första var att man började kunna framställa tackjärn i masugnar och inte som tidigare smidesjärn med ojämn kvalitet. Dels så byggdes hammarsmedjor där man kunde färska (bränna bort en del av kolet) tackjärnet till smidbart stångjärn. Järnet blev Sveriges viktigaste exportvara under Gustav Vasas regeringstid och framåt, från att ha varit en fjärdedel av exportvärdet steg järnets andel till tre fjärdelar av det samlade exportvärdet. Då hela exportvärdet samtidigt höjdes så innebar det att järnexportens absoluta värde fördubblades från 1550-talet till år 1600 och femdubblades sedan under 1600-talet. Koppar utvanns allt mer vid Falun och  dess absoluta värde 20 faldigades flera gånger i slutet på 1500-talet i jämförelse med siffrorna under Gustav Vasas tid.

Sala silvergruva spelade också en roll under 1540-talet framförallt, dess betydelse var främst som inkomstkälla till staten, ej till landet i helhet.

Utrikeshandeln styrdes inte längre via Lübeck men istället kom holländarna att överta denna rollen och de svenska köpmännens inflytande förblev litet.

Sverige var under denna tiden ett starkt specialiserat råvaruexporterande land (aa., ss 129-130). Sverige under 1500-talet utvecklade en mer organiserad förvaltning av riket, genom ökad naturahushållning och genom att organisera kronans handel. Inkomsterna till staten för försäljning av olika varor steg under denna perioden (Lagerqvist, s 145). Sverige förde alltmer en merkantilistiskt politik från 1500-talet, och utvecklingen förstärktes under 1600-talet (Magnusson, s 163). Förvaltningen i landet fick fastare former under rikets kansler Axel Oxenstierna. Centrala ämbetsverk i huvudstaden och länsstyrelser under landshövdingar tillsattes. Uppgifterna var bl.a för landshövdingarna att på det lokala planet kontrollera skatteuppbörden med hjälp av sina fogdar (Historiens huvudlinjer 1, ss 184-185).

Den ekonomiska expansionen under 1600-talet innebar att man försökte utvidga handeln mot östeuropa och centraleuropa vilket dock misslyckades då den ryska och polska exporten tog andra vägar än via Sverige, däremot lyckades man med att sälja koppar och järn i allt större utsträckning på världsmarknaden. En fördubbling av järnexporten uppnåddes under 1600-talets tre första decennier och tredubblades därefter fram till år 1700. Bl.a var en faktor viktig i detta sammanhanget och det var den allt bättre kvaliteten på det svenska järnet. Nu kunde man smida järn med större hårdhet, det sk. vallonjärnet tillverkades nu och i mellansverige uppkom flera järnbruk (aa., s 171). Sveriges finanser var ansträngda under de många krigen, men ändå kunde den svenska utrikeshandeln med järn och trävaror fortsätta att växa ända fram till de två sista åren av Karl XII:s regeringstid, till år 1716 (aa., s 178).

Vad innebar förändringar i de materiella villkoren för vanliga människor under industrialiseringen? Fick de det bättre standardmässigt? Vad betydde produktionssystemet för samhällets utveckling? Här kommer vi att göra en översikt av den ekonomiska utvecklingen med sikte på att se hur samhället förändrades och vad det betydde för människorna.

Grunden för den ekonomiska expansionen i Sverige, liksom i övriga Europa låg i den jordbruksrevolution som tog fart under 1700-talet. Den ökade produktionen per person gav en ökad arbetsfördelning, ökad marknadsproduktion och en ökad kapitalbildning (sparandet ökade till nya investeringar).

Tillväxten av produktionsfaktorerna arbete, land (genom nyodlingar bl.a) och kapital låg bakom jordbrukets förbättringar  från 1750-talet i Sverige. I början av 1740-talet fördes den ekonomiska politiken av ett parti som kallades ”hattarna”. Sverige hade då en expansiv ekonomisk politik (merkantilismen) och staten gav stora bidrag (subventioner) till industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor. Penningmängden steg och därmed även priserna, det blev inflation. Detta ledde till ett underskott i statens finanser, staten hade en underbalanserad budget.  I mitten på 1760-talet ändrades så regeringsmakten till en grupp kallad ”mössorna”. Dessa avvecklade subventionerna, minskade penningmängden och halverade priserna. Denna deflationspolitik (prissänkningar på varor och tjänster) resulterade i en återhämtning i ekonomin, och en ökad ekonomisk tillväxt.

Deras ekonomiska politik innebar också att man drev igenom ett antal lättnader i den stränga näringslagsstiftningen, resultatet blev ett för stort prisfall vilket drev upp antalet konkurser hos de industrier som beviljats statliga lån av riksbanken tidigare. Arbetslösheten steg av detta och 1769 återtog ”hattarna” regeringsmakten ett par år för att återigen lämna tillbaka den till ”mössorna”. Denna splittra politik ledde till slut till den starka monarkins inträde med Gustav III på tronen (Historiens huvudlinjer 1, s 272).

Levandsstandarden i Sverige under 1700-talet har bl.a mäts utifrån reallöner (nominell lön dividerat med ett levnadskostnadsindex), gällande framförallt för en begränsad kategori löntagare, oftast de lägst betalda. Ett annat sätt att mäta levnadsstandardens förändringar har utgått ifrån variationer i bruttonationalprodukten per individ (BNP/capita), (Jörberg (a), s 3).

Mellan 1735 till 1800-talets början skedde en sänkning i reallönerna för jordbrukarna, mellan 1800-1820 ökade reallönerna för att sjunka igen fram till 1840-talet. Därefter skedde en ökning i reallönerna fram till 1900-talets början (aa., s 6). I början av 1800-talet hade den fortsatta befolkningsökningen gjort att många människor saknade försörjning, det är möjligt att Sverige då hade det störta antalet undernärda och egendomslösa någonsin i historien att ta hand om (Lagerqvist, s 313).

Handeln och industrin stor i förgrunden för statens intressen under 1700-talet. De merkantilistiska idéerna stod på sin höjdpunkt nu och det infördes bl.a ett sk. produktplakat, efter engelskt mönster: navigationsakten. Detta kom år 1724 och innebar att man försökte gynna svenska handel och sjöfart genom att förbjuda fartyg att införa andra varor än de som kom från det egna landet. Handelskompaniet bildades också, bl.a det ostindiska kompaniet 1731. Vi mitten på 1700-talet kom manufakturerna också till Sverige i större skala. Det var genom statliga lån flera av dessa kom till och de underkastades statlig reglering till stor del.

Järnproduktionen blev nu allt mer betydande för den svenska industrin och från 1700-talets början fram till århundradets mitt uppgick den genomsnittliga exporten av 45 000 ton per år. Detta var två tredjedelar av den totala exporten från Sverige (Historiens huvudlinjer 1, ss 239-240).

Under 1800-talets början inträffade en befolkningsökning i Sverige. Staten satsade betydande summor på infrastrukturen under denna period och flera finansiella institutionerna, som banker, bildades (Lundh, s 24). Den kraftiga folkökningen hade i Sverige på 1830-talet givit upphov till en stark tillväxt av jordbrukets underklasser men den ökade produktiviteten (produktionsmängd per person) inom jordbruket under 1800-talet gjorde att både folkmängden och levnadsstandarden kunde öka samtidigt, vilket inte skett tidigare i historien. Tidigare hade ökad folkmängd alltid lett till mer fattigdom för folket. Produktiviteten kunde nu hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen gav upphov till, vilket förhindrade prisökningar. Dessutom ökade industrins arbetstillfällen så mycket att antalet arbetslösa inte steg, vilket annars skulle ha sänkt lönerna för arbetarna.

Man kan jämföra utvecklingen i Sverige med det först industrialiserade landet. En debatt har förts i England om industrialiseringens effekter på levnadsstandarden generellt i landet. Man har en splittrad bild av vad som inträffade mellan 1750-1850 i vissa stycken. Det finns de som emellertid hävdar att en stagnerande eller sjunkande levnadsstandardsnivå infanns sig i England under den andra hälften under 1700-talet, men att detta inte berodde på industrialiseringen som kan antas ge högre arbetslöshet, utan på den stora folkökningen i landet under denna period. 1800-talet gav däremot mer entydigt en standardökning anser de flesta forskare. Det gäller i alla fall för kvantitativa data som ökade reallöner osv.., men mera osäkert om ”mjuka faktorer” som livskvalitet t.ex.

Det viktiga under 1800-talet var dock att England undslapp ”den malthusianska fällan” (efter nationalekonomen Thomas Malthus på 1800-talet) som första land i historien. Tidigare hade alltid folkökning lett till ökade livsmedelspriser och sänkta reallöner. Nu vederlades Malthus teori och folkmängd och levnadsstandard ökade parallellt. Anledningen till detta brukar antas vara den ökade produktiviteten inom jordbruket, vilken kunde hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen gav upphov till vilket förhindrade prisökningar, samt att industrins arbetstillfällen ökade så mycket att ingen stor reservarmé av arbetslösa skapades vilket skulle ha pressat ner lönerna (Lundh, ss 18-23).

Inkomster och konsumtionsnivå steg i Sverige, liksom produktiviteten inom jordbruket under perioden 1820-1850-talen (Schön (b), s 29). Samtidigt finns flera faktorer som tyder på att utvecklingen under 1830-talet gynnade de besuttna, medan den starka befolkningsökningen samt tendensen till sjunkande reala daglöner innebar en ökad proletarisering. (aa., ss 30-31). Mellan 1830 fram till 1840-talets slut minskade konsumtionen av livsmedel vilket kan ses som ett tecken på en ökad social differentiering, förbunden med en något sjunkande levandsstandard för de växande underklasserna. Samtidigt som stigande inkomster för de besuttna var fallet (aa., s 47). De höga spannmålspriserna drev på investeringarna. En betydande ökning i produktionen av spannmål i hela Sverige fanns också under perioden 1780-1829.  Försörjningsförmågan inom jordbruket ökade pga skiftesrörelsen och nyodlingsverksamheten, som gav en jämnare och säkrare produktion av livsmedel.

Generellt sett blev 1800-talet dominerat av skiftesverket (uppdelning av jord) och laga skifte år 1827 innebar en krafig ökning av den odlade jorden bl.a genom uppodlingen av allmänningarna. 1870 var ungefär hälften av jorden skiftad, så det var en långsam process. Under denna period blev potatisen viktig för folkets försörjning: 1815 var produktionen 120 000 ton potatis, år 1870 1 miljon ton, befolkningen steg under perioden från 2,4 till 4,1 miljoner men jordbrukets ökande avkastning gjorde att försörjningen blev bättre hela tiden, även om framgångarna inte kom det stora flertalet jordbrukare tillgodo utan främst de självägande bönderna (Historiens huvudlinjer 2A, s 34).

För jordbruksarbetarna var villkoren olika, även om generella förbättringar skedde under perioden från 1800-talet och framåt vad gäller levnadsstandard och löneutvekling.

Statarna var egendomslösa jordbruksarbetare vilka anställdes på en jordegendom, för en viss tidsperiod. Dennes inkomst bestod till största delen av naturaförmåner, dvs. mat och dryck utbetalades som lön. Kontantdelen var en liten del av ersättningen för utfört arbete. Statarsystemets ekonomiska fördelar hade gjort det gamla torparsystemet gammaldags. Detta system hade tidigare dominerat bland jordbrukets egendomslösa jordbruksarbetare. Det var nu bättre att ha anställda arbetare i närheten av godset, när arbetsgivaren  behövde utnyttja arbetskraften. I Sverige fanns statarklassen allt sedan 1700-talet, men tillväxte betydligt i antal mot slutet av 1800-talet och var en stor arbetskratsandel i landet runt sekelskiftet och även under 1920-1930-talen. Stataren kunde ej flytta som han ville, utan var bunden till godset under en fastställd kontraktstid. Systemet tillväxte under en period då bondeklassen hade en stark makt och inflytande på den förda politiken i landet. (Jervrud, ss 1-3).

För statarna var arbetstiden längre generellt sett jämfört med andra grupper av jordbruksarbetare och även jämför med industriarbetarna (aa., ss 9-11).

Runt 1850-talet närmade sig Sverige också liberalismens ideal vad gällde frihandelsprincipen. Livsmedelstullarna sänktes, alla import- och exportförbud, utom förbudet mot export av järnmalm, avskaffades. En viktig förespråkare för detta var finansminister J. A. Gripenstedt vars frihandelsreformer var viktiga för utvecklingen inom näringslivet. Tullfrihet för livs-medel infördes och tullskyddet för den svenska industrin sänktes. Anledningen till detta var att de ledande näringsverksamheterna i Sverige; jordbruket, bergsbruket och skogshanteringen var så utvecklade att protektionismen inte längre var ett skydd för storbönderna och de borgerliga företagarna (Historiens huvudlinjer 2A, ss 59-60).

Löneskillnader fanns, speciellt innan kollektivavtalen kom på 1920-talet.  Kontantlönen som var en del av betalningen till statarna, steg långsammare  än priserna åren 1913-1917 och ingen levnadsstandardökning skedde förrän runt år 1917. Då pga inflationen och de kraftiga löneökningarna som då genomfördes för statarna. 1920-1923 föll levnadsstandarden åter under depressionen, men levnadskostnaderna sjönk samtidigt så en utjämning skedde och reallönen blev konstant för statarna.

Efter 1924 var utvecklingen stabilare då fackföreningsrörelsen och kollektivavtal hjälpte upp sistuationen för jordbruksarbetarna. Ett för stort arbetskraftsutbud höll dock nere lönerna under hela 1920-talet. Den 12 oktober 1944 bestämdes i avtal att statarna skulle bli lönearbetare för att ej halka efter bl.a industriarbetarna så mycket som de tidigare gjort. Den 31 oktober 1945 trädde det nya kontantlönesystemet i kraft. (Jervrud (b), s 3).

Sveriges förändring från jordbruksproducent till modern industristat antas börja under senare hälften av 1800-talet, tre fjärdedelar av vår befolkning levde ännu av jordbruk på 1860-talet. Vid första världskrigets utbrott hade jordbrukarna minskat till hälften av landets invånare (Lagerqvist, s 309). Konjunkturen var svag 1820-50-talet inom jordbruket, med låga priser och sjunkande reallöner, samtidigt skedde en växande produktion och en konstant konsumtion inom livsmedelssektorn. Vad gäller konsumtionen av industrivaror per capita kan man se en liknande trend som utmärkte jordbruket: fram till ca. 1820-talet ökade ej konsumtionen, däremot mellan 1825-1855 steg konsumtionen mycket, för att sedan fram till 1870-talet endast bli svagt ökande (Jörberg (c), s 22).

Under 1800-talet fanns starka liberalistiska inslag i den ekonomiska politiken i Sverige. Från mitten av århundradet skedde en succesiv övergång till en alltmer oreglerad marknadsekonomi. Den liberala doktrinen blev en accepterad princip och att staten inte blandade sig i den ekonomiska utvecklingen sågs som något positivt. Detta mönster bröts snart, som under 1880-talets jordbrukskris med fallande varupriser, vilket innebar att de statliga ingripandena ökade (Jörberg & Krantz, ss 17-19). Ett exempel på detta är de stora investeringar svenska staten gjorde i infrastrukturen, järnvägar m.m., från 1850-talet och framåt (aa., s 22).  Just den första ”världskrisen” i västvärlden 1857-58 innebar att den svenska ekonomin blev påverkad av de internationella konjunkturväxlingarna. De politiska följderna blev en nationalliberal ekonomisk politik, där staten gick in och styrde ekonomin när så behövdes, speciellt i lågkonjunkturer. Detta skulle förstärkas än mer under nästa kris i Europas ekonomi från 1870-talet (Magnusson, ss 243-344).

De industrier som gynnades av efterfrågan under denna tid var främst trävaruproduktionen. Sågverk växte upp i massor, det tillkom flera massafabriker som producerade papper, vilket efterfrågades alltmer från utlandet. Järnhanteringen fick ett uppsving genom de nya metoderna för att framställa stål osv.. (Lagerqvist, s 309).

I Sverige ökade industrins tillväxt under 1850-1900 vilket innebar en ökad levnadsstandard, en ökad konsumtion av köttprodukter och höjda löner. Samtidigt skapade den industriella expansionen sociala problem, som staten började ta mer ansvar för. I lagar under 1870- och 1880-talen, reglerades fattigvården, barnarbete och arbetsskyddsfrågor (Jörberg & Krantz, s 26).

Den ekonomiska tillväxten i Sverige accelererade under tre korta perioder då produktionen tog fart och steg mycket. Den första perioden var på 1850-talet, den andra på 1870-talet och den tredje på 1890-talet. Den industriella expansionen var mycket anpassad till exogena faktorer som den ökade efterfrågan från utlandet på landets olika produkter (Jörberg (c), ss 60-61), vilket sammanhängde med den ökade frihandeln i Europa från 1840-talet. Det som orsakade det industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet var en ökad efterfrågan, inte enstaka innovationer eller teknik som man tidigare ansett som den viktiga orsaken. Från 1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige som fick en genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet inleddes inom industrin och i bostads- och järnvägs-byggandet. En ökad jordbruksexport uppkom, samt en stor ökning i kapitalvaru-industrins produktionsvärde (maskiner, utrustning m.m..). Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska exportvaror som möjliggjorde denna utveckling.

Förutsättningar för en industriell expansion är bl.a att det finns en viss effektivitetsnivå inom någon eller några sektorer utanför industrisekton, att tillgången på arbetskraft och kapital är tillräcklig, att det finns efterfrågan på industriprodukter, att en modern företagareverksamhet finns. Det är därför viktigt att titta på jordbrukets och transportväsendets effektivitet, arbetskraftsutbudet, kapitalmarknaden, företagens verksamhet samt investeringarna, när man skall bedöma en industriell utveckling (Jörberg (c), ss 16-17).

Sveriges näringsliv på mitten av 1800-talet karakteriserades mest av bergsbruket förutom att jordbruket ännu var ojämförligt störst som produktions- och inkomstsektor, På 1830- och 1840-talen kom de tekniska nyheterna, bl.a lancashiresmidet, som ledde till fler storbruk. Järnmalmsbrytning och tackjärnsporduktion fördubblades mellan 1830 och 1860, Skogsbruket utvecklades snabbt, bl.a genom Englands övergång till frihandel, vilket öppnade upp en stor trävarumarknad för Sverige. Tekniska uppfinningar underlättade hanteringen, bl.a ångsågen på 1850-talet. Anläggningarna kunde läggas vid kuserna vilket förbilligade transportkostnaderna. Fabriksindustrin spelade en mindra roll under denna tiden, undantaget Borås med sina förlagsindustri. Verkstadsindustrin som Kockums och Boliders m.fl fick ett uppsving i och med att fler ångmaskiner började produceras för såg- och järnverk (Historiens huvudlinjer 2A, ss 38-40).

Man kan tala om  om ett industriellt genombrott i Sverige från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, både i termer av en ökad genomsnittligt tillväxttakt för hela ekonomin, en stor ökning av industrisektorns andel av ekonomin och viktiga organisatoriska förändringar inom den industriella sekorn som produktion, finansiering och distribution (Magnusson, ss 301-302). Mellan åren 1859 till 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 till 30% av befolkningen (Lagerqvist, s 310).

Stora ekonomiska förändringar leder till nya institutionella arrangemang, man ser det i slutet av 1800-talet då  det ökade industriella arbetet för befolkningen gav upphov till bl.a fackföreningar, sjukkasseväsen och arbetsgivarföreningar. Under dennna individualismens tid var samtidigt staten som stod för en viktig roll i den industriella uppbyggnaden i Sverige. Den organiserade kapitalismen i motsats till frihandelskapitalismen under liberalismen kom att dominera samhället. Staten hade nu en sammordnande och överordnande funktion i detta nya stadium av kapitalismen. En gemensam intressesfär under en liberal ekonomi bildades mellan staten och industrin (Magnusson, ss 381-382). Detta ser vi idag också i den intervenering som sker av staten i den privata sfären, oftast med liberaldemokratisk prägel, även om det även innan 1850-talet också förekommit statlig inblandning och stöd till näringslivet frekvent vilket alltså innebär att kapitalismen egentligen alltid varit ”organiserad” (aa., s 383).

Vad som orsakade den industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet menar dagens forskning mycket var beroende av ökad efterfrågan och inte av enstaka innovationer som man tidigare ansett. Efterfrågan styrde alltså mycket av utvecklingen och det var inte tekniken och dess förändringar som fällde avgörandet (Magnusson, s 304). Produktionsförhållandena : klasserna och deras förändrade sammansättning och beståndsdelar, t.ex en större lönearbetarklass och fler potentiella köpare (inom ett större marknadsområde även utanför det egna landet (aa, s 306 ), var viktiga som förklaring till industrialismens genombrott. Eller att socioekonomiska processer (maktförhållanden mellan arbete och kapital: synen att den historiska utvecklingen präglas av människors materiella villkor snarare än av idéer), som sker underifrån och som integreras genom marknadsekonomins utbredning och institutionernas strukturella utveckling, vilket leder till den moderna industristaten  (Andersson-Skog & Krants, s 21, samt ss 24-25).

Den ökade fjärrhandeln gav upphov till nya efterfrågemönster vilket stödde utvecklingen mot alltmer industrialiserad, centraliserad och mekaniserad produktion, generellt sett. Den ökande kapitalförsörjningen gav mer realkapital (Magnusson, s 312) och kom från källor där ändrade produktionsförhållanden (handelshus, företag, banker, statens kreditinstitut, privata investerare..) utgjorde basen för den industriella omvandlingen.

Från 1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige, som fick en genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet inleddes inom industrin, I bostads- och järnvägsbyggandet. En ökad jordbruksexport inträffade samt en stor ökning I kapitalvaruindustrins produktionsvärde. Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska exportvaror som genererade denna utveckling (Jörberg (c), ss 62-63).

Folk började invandra från landsbygden till städerna i allt större utsträckning, under 1890-talet. Det som bl.a möjliggjorde denna utveckling var rationaliseringar inom det svenska jordbruket, slåttermaskiner, konstgödning, nya växtföljder m.m.. introducerades de två sista decennierna på 1800-talet i jordbrukssektorn. Sockerbetorna dominerade i sydsveriges produktion, bättre foder, boskapsraser och Lavals separatorer gjorde att animalieproduktionen kunde ökas. Att jordbruksproduktionen generellt kunde ökas var också en förutsättning för industrins tillväxt under slutet på 1800-talet. Skogsindustrierna fortsatte att expandera under andra hälften av 1900-talet, med ökad produktion och export av trävaror som brädor och plank, även råvaroan till pappermassaindustrin och pappersbruken kom från skogsbruket. Tekniska framsteg inom sulfat och sulfitmetoderna möjliggjorde denna industris tillväxt.

Järnindustrin blomstrade genom den ökande efterfrågan på svensk järnmalm från delar av Europa som också höll på att industrialiseras. I mellansverige fanns företag som Sandviken, Uddeholm, Domnarvet och Fagersta inom järn- och stålproduktionen. Järn och skog var de två faktorer som mest bidrog till landets ekonomiska uppsving under denna perioden.

Verkstadsindustrin växte också och landet fick flera ledande företag inom sektorn som bara tillverkade en eller ett fåtal varor med hlg teknisk kvalite: LM Ericsson, ASEA, Alfa-Laval (de Laval), AGA, Electrolux, Saab, Volvo osv..De flesta av företagen tillkom åren 1890-1910.

Konsumtionsvaruindustrin har också ökat sedan 1870-talet och det var nu modern fabriksdrift som sattes igång alltmer: konfektionsvaror inom klädes- och tygsektorn, fabriksgjorda skor, cyklar, symaskiner m.m.. Inom varje industrigren har under hela perioden en ökad grad av mekanisering /automatisering) skett, detta har förstärkts genom electricifieringen av verksamheter, vilket rationaliserat driften väsentligt från 1890-talet och framåt.

Det krävdes stora kapitalinvesteringar förutom arbete och uppfinningar m.m.., för att industrialiseringen skulle kunna ske. Under 1800-talets senare del kom det mesta kapitalet i forma av lån från Frankrike, Tyskland och England, de var mest ägnade till utbyggnaden av kommunikationsnätet i landet. Det moderna bankväsendet spelade också en viktig roll i och med att småbanker bidrog till att lösa kapitalförsöjningen vad gällde jordbruksrationali-seringar och de första industrialiseringsförsöken under 1820-talet. Från mitten av århundradet blev affärsbankerna de som tog över mer av kreditmarknaden då behoven ökade. Stockholms enskilda bank grundad 1856 är ett exempel på detta (Historiens huvudlinjer 2A, ss 108-111 ).

1900-talet var industrins sekel, då industrin växte fram och mognade och samtidigt kontinuerligt omvandlades, det var ett sekel då Sverige på 1960-talet var ett av de rikaste länderna i världen, sett till BNP per person (BNP: bruttonationalprodukt eller det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster i ett land under ett år), (Andersson-Skog & Krantz, ss 12-15).  Perioden 1900-1950 var Sverige ett land i stark tillväxt ekonomiskt, vilket sedan mattades av och blev till en nedgång under andra halvan under 1900-talet. Det är också så att Sverige varit mycket beroende av den internationella ekonomiska konjunkturen under hela århundradet och att utrikeshandeln och den industriella expansionen styrts av sk. exogena faktorer till stor del. Så har t.ex den svenska utrikeshandeln varit en sådan viktig faktor. Sedan 1800-talets mitt ökade utrikeshandeln snabbare än både BNP och industriproduktionen (Magnusson, s 182).  För Sverige finns nationalräkenskaper ända från 1860-talets början, dessa visar att bruttonationalprodukten under ca. 100 år har vuxit med ungefär tre procent i genomsnitt per år, vilket är en hög siffra i jämförelse med andra europeiska länder under samma tidsperiod.

I början av 1900-talet uppmärksammades alltmer industrialiseringens inverkan på sjukdom, fattigdom, olycksfall m.m. och behovet av sociala reformer växte. Motsättningen mellan arbete och kapital kom också fram allt tydligare nu och kampen märktes bl.a i de strävanden som fanns för föreningsrätt, strejkrätt som arbetarna tvingades föra.  Arbetslöshetsproblemet uppmärlsammades också i och med att sysselsättning och försörjningsmöjligheter blev osäkrare i industrisamhället jämfört med det gamla jordbrukssamhället. Arbetarrörelsen sågs som ett hot av de konservativa som man försökte möte genom sociala reformer (Jörberg & Krantz, s 41). Efter det första världskriget förde regeringen under 1920-talet en deflationspolitik med stram penningpolitik som ledde till en ökad ekonomisk tillväxt i landet.

Under 1920-talet var Sverige ett av de mest strejk- och konfliktbenägna länderna i Västeuropa, Saltsjöbadsavtalet 1938 satte stopp för detta och den svenska modellen med samförstånd på arbetsmarknaden uppstod. Resultatet blev ett avtal mellan SAP och LO om en bestämd förhandlingsordning vi konflikter som finns än idag i stort sett, vilket bl.a givit en grund för fredliga förhållanden på arbetsmarknaden och fortsatt svenska ”välfärdsbygge” (Magnusson, ss 446-448). Det innebar också att det blev mycket svårare än tidigare att igångsätta strejker och lockouter på arbetsmarknaden.

Arbetslösheten var relativt låg i landet fram till 1920-talet, men de steg snabbt med 20-talskrisen till en nivå omkring 25 %. Efter krisen låg talen runt 10-12 % under resten av 1920-talet, dvs. Betydligt över nivån före kriget. Under 1930-tals depressionen steg åter talen till över 20 %. Inte förrän under mitten av 1940-talet nådde arbetslösheten under 5 % (Jörberg & Krantz, s 43). Socialpolitiken ändrades under industrialiseringens utbredning, det som tidigare sköts inom bykollektivet eller i familjen gällande arbets- och försörjningsfrågor, måste ersättas med ett nytt försörjningssystem. En aktivare statlig och framförallt kommunal politik för kostnadsansvaret och kontrollen måste utformas. Dvs. en överflyttning av vissa funktioner från privat till offentlig sektor (aa., s 53).

1930-talets början var en turbulent tid med minskad världshandel och depression. Både i Sverige och utomlands upplevde man fallande priser och en enorm arbetslöshet. I Sverige infördes en låg räntenivå, vilken bottnade i en ändrad ekonomisk politik. För att stimulera byggande och andra investeringar och för att motverka den ekonomiska krisen införde staten den nya politiken (Kock, del I, s 101 ff). Under 1920-talet hade statsmakten fört en annorlunda politik med åtstramningar och sparande, som de främsta målen. En underväderad krona, efter år 1931 gav också en ökad export från Sverige, vilket ledde till att mer kapital fanns på hemmamarknaden och därmed skapade utrymme för en låg inhemsk räntenivå.

Det låga ränteläget innebar att den svenska ekonomin sköt fart under 1930-talets början.

Byggnadsinvesteringarna ökade mycket under perioden, liksom maskininvesteringarna. Finanspolitiken med underbalansering av budgetarna fick inget genomslag i början av 30-talet, men det som var viktigt var att att den relativa nivån för statsutgifterna var högre än under föregående decennium. Vidare ökade statsutgifterna och statsskatterna under denna period, vilket gav staten mer inkomster att använda i konjunkturpolitisk avseende. Det viktigaste var den ändrade synen på den ekonomiska politiken, på det psykologiska planet, under 1930-talets början (aa., s 66-67).

Gunnar Myrdal, nationalekonom,  lade år 1933 fram tanken på att orsaken till den höga arbetslösheten var den låga efterfrågan i samhället och menade att en underbalanserad budget i dåliga tider skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin. I en konjunkturnedgång borde man stimulera ekonomin genom större statliga utgifter, främst i form av offentliga arbeten. Detta skulle öka efterfrågan eftersom utgifterna gav upphov till inkomstökningar på ett håll i ekonomin, vilket genererade nya utgifter och därmed inkomster på ett annat håll i ekonomin. En sk. multiplikatorprocess satte alltså igång och bidrog till en konjunkturuppgång. Den nya arbetslöshetspolitiken från 1933 blev expansiv i landet och finanspolitiken ändrades. Denna nya syn innebar samtidigt en brytning med den neoklassiska teorin (Jörberg & Krantz, ss 61-62). Denna teori hade mycket gemensamt med Keynes resonemang i England vid samma tidpunkt. Inom socialdemokratin fanns en idétradition där bl.a den marxistiska teorin spelade en roll. Wigforss, finansminister 1932, var en framstående marxistisk teoretiker och sambanden mellan marxistisk och keynesiansk analys måste han ha sett eftersom han följt den engelska debatten sedan 1920-talet (aa., ss 73-74).

En låg ränta innebär enligt ekonomisk teori att investeringarna ökar, vilket innebär att fler arbetstillfällen skapas och att produktionen och konsumtionen totalt sett ökar i samhället. Denna effekt kunde tänkas acceleras genom den sk. multiplikatoreffekten som Keynes beskrev i sin bok, detta skulle göra att BNP (Brutton national produktionen) i ett land ökade. Denna effekt kan i princip fungera i en lågkonjunktur, men är svårare i en högkonjunktur, eftersom det då redan föreligger en överhettad ekonomi med låg ytterligare produktions- och investeringspotential inom landet. Låga räntor tenderar också att öka inflationen i en högkonjunktur då produktionen närmar sig fullt kapacitetsuttnyttjande. Bristen på arbetskraft och material driver upp löner och priser i ett sådant läge, vilket gynnar importen och hämmar exporten i ett land (Bladh, ss 368-369).

Den ekonomiska politik som fördes från 1930-talet byggde på en uppgörelse mellan Bondeförbundet och socialdemokraterna 1933, då lades grunden till statens större inblandning i samhället och vid utformningen av en praktisk politik (aa, ss 183-184). Det innebar bl.a mer satsningar på offentlig verksamhet, överbryggning av konjunkturnedgångar genom ökade offentliga investeringar m.m.., alltså en aktiv statlig politik för att hålla arbetslösheten nere och samtidigt hålla prisnivån stabil. Staten ingrep t.ex mycket kraftfullt än under inflations-vågen under andra världskriget. Prisstegringarna blev mycket lägre än under första världskriget, pga att statsmakterna införde pris-, löne- och hyresstopp (Lybeck, s 28).

Den svenska konjunkturen 1929-55 utmärktes i stort av uppgång och struktur-rationaliseringar inom industrin.  Dvs. det skedde inte stora nyinvesteringar i landet under denna period, utan med befintlig industristruktur gick tillväxten uppåt under perioden. Efter andra världskriget startade en ny period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten till andra länder steg snabbt. Däremot innebar behoven inom landet att importen ökades samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes med devalvering, nedskrivning av kronans värde, vilket upprätthöll den fortsatta ökningen av exporten.

Efter andra världskriget startade en period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten till andra länder steg snabbt, däremot innebar behoven inom landet att importen ökades samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes med devalvering, eller nedskrivning av kornans värde vilket upprätthöll den forstatta ökningen av exporten. Koreakriget 1950-51 spädde på utvecklingen med en uppgång i produktionen och priser. Staten gick sedan in under lågkonjunkturen i slutet av 1950-talet med stimuleringar till näringslivets investeringar vilket höll uppe produktionen (Lybeck, ss 17-18). Det var statlig intervention som höll igång den inhemska ekonomiska politiken på en hög och effektiv nivå alltså.

Under 1960-talet upplevde såväl Europa som Sverige en period av snabb ekonomisk tillväxt, det var en period av ökad frihandel som lade grunden till detta. Sverige upplevde under 1970-talet en ökande andel av offentlig konsumtion som innebar en stabiliserande faktor på  på konjunkturerna. Mellan åren 1948-73 skedde också en tillväxt i världshandeln, som växte med i genomsnitt åtta procent per år, vilket för Sverige som exportberoende land var av största vikt. En mer stabil BNP-tillväxt inträffade genom den ändrade ekonomiska politiken. Statens finanspolitik hade ändrats alltsedan 1930-talet och ekonomernas idéer om motkonjunkturella insatser från statens sida.En annan faktor var den mindre känsligheten för störningar i den inhemska produktionen pga mer importerade varualternativ (Lybeck, s 26). Vändpunkten kom 1970. Sedan dess har det ekonomiska läget inte gått i positiv riktning för landet som helhet (aa., s 18). Inflationen ökade samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten ökade (sk. stagflation). En lösning hade kunnat vara om den statliga eller offentliga konsumtionen hade varierat motcykliskt, dvs. ökat i lågkonjunkturer och minskats i uppgångsfasen, vilket ej skedde. Inverkan hade varit betydlig eftersom statens och kommunernas förbrukning svarade för en fjärdedel av BNP:s ökning (aa., s 20).

Den ”tredje industriella revolutionen” sedan 1970-talet med mer tonvikt på produktion av unika produkter med hög kvalitet, tillskillnad från den tidigare massproduktionen av standardiserade varor, har satt nya spår i industrisamhällena: mikroelektronikens utveckling med mer automatiserad produktion och bantad industriell sektor, har ökat klyftan mellan de som blir över, de som får lågavlönade jobb i den växande service- och tjänstesektron och de som får jobb, ett allt mindre antal, i den moderna accelererande sektorn som bl.a innehåller den senaste tekniken och datorkraften. Klyftorna ökar i levnadsstandard och inkomster över tiden (Magnusson, ss 485-486). Jörberg (b) skriver bl.a att en frigörelse av egna låglöneyrken för mer produktiva ändamål, under perioden efter 1973, konjunkturellt sett lett till en ökad arbetslöshet. Vidare att en ökad substitution av arbetskraft med kapital skett. Den ändrade befolkningssituationen har också skapat nya problem (aa., s 17).

Under 1980-talets början förde regeringen en expansiv industripolitik med hjälp, subventioner, till industrin. Man hade en starkt underbalanserad budget, en stigande penningmängd och en hög inflation. 1970-talets oljekriser innebar dock att den expansiva finanspolitiken inte längre kunde fullföljas enligt keynsiansk anda och när kreditmarknaderna avreglerades 1985 innebar detta ytterligare en utveckling mot ett slut på den ”svenska modellen”, där sysselsättningen tidigare hade setts som det främsta ekonomisk-politiska målet.

Inflationen steg och Rehn-Meidner-modellens mål från 1940-talet, om full sysselsättning och en fokuserring på exportindustrins  konkurrenskraft (och därmed dess inverkan på den ekonomiska politik som kunde föras),  kunde ej längre upprätthållas av statsmakten,

Orsaken till att den ekonomiska tillväxten sjönk mellan 1970-90 ligger i det faktum att man glömt bort att samhällets sparande är främst de privata och offentliga investeringarna.  Dessa investeringar drivs till största delen av konsumtionen, vilken har minskat i landet under 1970-1990-talen. (Sverenius). Efter 1973 har tillväxten halverats jämfört med perioden 1950-60-talen i Sverige (Jörberg (b), s 16). År 1990 föreslog regeringen en åtstramande politik som skulle hålla nere inflationen på bekostnad av en högre arbetslöshet (Magnusson, ss 196-198).

Monetarismen kan sägas ha fått större inflytande i den ekonomiska politiken idag i Sverige, med dess tankar på politikens uppgift som att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen. Vidare i tanken på att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation (dvs. minska penningmängden i bankerna, så att ingen ”överhettning” av ekonomin inträffar) och att centralbanken skall stå oberoende från politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen, som kanske inte alltid sätter ekonomisk effektivitet i främsta rummet .

Litteratur:

Anderson, Övergångar från antiken till feodalismen, 1980

Andersson-Skog & Krantz (red.), Omvandlingens sekel, 2002

Historiens huvudlinjer 1, 1975

Historiens huvudlinjer 2A, 1976

Jervrud, Statarna i Sverige 1900-1930, (Ekon. Hist. Instit. Lund, Stencil) , 1983

Jörberg (a), Levandsstandarden i Sverige 1750-1914, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1987; 48

Jörberg (b), Konjunktur, struktur och internationellt beroende: Industriella kriser i svensk ekonomi, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1982; 25

Jörberg (c), Den ekonomiska utvecklingen I de nordiska länderna 1850-1914, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1980

Jörberg & Krantz, Ekonomisk och social politik i Sverige 1850-1939, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1978;4

Kock, Kreditmarknad och räntepolitik 1924-58, del I-II,

Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år, 1979

Lundh, Levnadsstandarden- indikatorer och mått : Engelsk och svensk debatt om lönerarbetarnas villkor 1750-1850, (Ekon. Hist. Instit. Lund ), 1983; 29

Lybeck, Svensk samhällsekonomi, 1981

Magnusson, L, Sveriges ekonomiska historia, 1999

Schön (b), Jordbrukets omvandling och konsumtionens förändringar 1800-1870, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1985;41

Sverenius, Sverige i kris (debattartiklar), Sydsvenska Dagbladet (SDS), 970729-970803

 

(Källa: Jervrud, Per, Essayer i Ekonomisk historia- exempel från antiken till idag, Vulcan förlag, 2007).